~*~
Längd: 70cm
Vikt: 8140gram
Huvudomfång: 44,7cm
~*~

Lillen växer minsann så det knakar om det! Jag trodde dock att han skulle väga lite mer, men längden... 2,6cm sedan senaste besöket! I övrigt var det läkarkoll idag; lyssna på hjärtat, kolla höfterna, lite reflexer samt spana in munnen. Vet inte riktigt varför han gjorde det sistnämnda, men lillen mår i alla fall tip-top!

Dock hade jag velat fråga om några saker, såsom vatten - ska jag ge honom det och hur ofta? Mat - vad är normalt att han äter, hur mycket "riktig" mat bör jag ge honom? Sömn - sover han tillräckligt, varför sover han så lite?
Meeen, de stressade iväg oss. Förmodar att vi var sista besöket innan de fick gå för helgen, så de nästintill sjasade iväg os därifrån så fort jag klätt på lillen. Då lät det typ "glad midsommar, vi ses i höst!" (ja, nästa tid är inteförrän i augusti?!) fastän jag försökte sätta mig ner. Dålig stil måste jag säga.

Och vad har annars hänt sedan senaste BVC? Tja, han har lärt sig att krypa. Typ. De riktiga krypstegen kommer ett par åt gången emellanåt, annars är det lite mer hasande, men framåt kommer han! Och det i en himla fart emellanåt! Sitta är det däremot lite si och så med, visst, med stöd går det bra och även halvt utan om han sitter i knäet, men annars trillar han mest omkull... Han har tydligen inte riktigt utvecklat färdigt reflexerna som behövs för att kunna sitta på egen hand. Ja, men han är duktig i alla fall! Något tidig i utvecklingen med det mesta, enligt läkaren. Både fysiskt och psykiskt verkar det som. Smart skrutt!

Så, imorse var det dags igen. Denna veckan har jag kunnat hålla mig lite längre mellan gångerna jag vägt mig, men det har ändå hänt lite fler gånger än vad som är meningen. Lite viktnedgång märktes även idag, men mindre än efter förra veckan. Så, i siffror:

Vecka 0: 68,5kg

Vecka 1: Målvikt 68kg
             Vikt 67,8kg
             Viktnedgång 0,7kg

Vecka 2: Målvikt 67,5kg
             Vikt: 67,4kg
             Viktnedgång 0,4kg

Allt i allt ligger jag på ungefär vad jag från början målsatte för denna veckan, fastän jag faktiskt inte gått ner ett halvt kilo. Dock kan man ju kanske inte förvänta sig samma resultat varje vecka, men hoppas går ju! Bara det i slutändan blir det resultat jag vill ha, så får jag väl vara nöjd ändå :) "Drömmen" är att komma i mina snygga jeans i storlek 27" igen, och det ska väl inte vara så svårt? Fast jag är nog nöjd med 28" också ändå... Vem behöver vara jättesmal, så länge man känner sig nöjd med sig själv?

Först vill jag börja med att säga, att jag minns knappt några klockslag. Jag förstår inte de som lyckas skriva in med exakta minuter när vad hände, hur klarar man av att hålla koll på klockan? Jag var så väck större delen utav tiden, att jag knappt fattade någonting. Smärtorna kändes nästintill outhärdliga, vem sjutton vill då kolla på klockan?! Min förlossning var inget extravagant, inga direkta konstigheter, inga komplikationer... Förmodligen vad som anses vara en helt normal förlossning, men för mig var det självklart speciellt.

Såhär minns jag det, det här minns jag:

Sex dagar innan skrutten bestämde sig för att komma ut, gick slemproppen. Ungefär lika många dagar (give or take någon dag) hade jag förvärkar, hela nätterna. På dagtid gick det över i princip helt och hållet, de kom helt enkelt när jag låg ner. På förmiddagen den 14e, var jag nere på ca fem minuter mellan värkarna, ett par med tre-fyra minuters mellanrum. Under dagen avtog de, för att sedan komma tillbaks på eftermiddagen. De började komma något tätare framemot eftermiddagen/kvällen, men jag trodde att bebis bara jäklades med mig fortfarande. Dessutom ville jag absolut INTE åka in till förlossningen, livrädd som jag var, trots att jag verkligen ville ha ut skrutt.
Senare på kvällen gjorde det bara mer och mer ont, men jag klarade fortfarande av att andas igenom dem utan alltför stora problem. Tänkte att; det kommer inte hända något inatt heller, mer än att bebis tänker plåga mig. Sambon däremot, han tyckte vi skulle åka in. Han sa att, om han somnar och vi behöver åka in, skulle jag inte kunna väcka honom. Att det var bättre att ta det säkra före det osäkra.

Så, runt 21:30 var vi inne på förlossningen, CTG sattes, och värkarna kom fortfarande oftast med ca tre minuters mellanrum, emellanåt en-två minuter. Enligt CTG:t låg värkstyrkan på mellan 25-30, och jag trodde inte det skulle kunna bli alltför mycket värre. Inte sjutton kunde det väl gå ända upp till 100? Då skulle man ju typ dö, tänkte jag... Ojoj, klart det senare skulle gå upp dit...
Det konstaterades att jag redan var fyra centimeter öppen när första undersökningen gjordes någon gång före klickan tio. Förlossningen var igång, surprise surprise! Det var bara att köra in mig på ett förlossningsrum, försöka göra sig lite hemmastadd och försöka få tiden att gå.

Runt en timme (kanske 1,5?) efter att vi kommit in, gick vattnet. Jag var helt oförberedd, kände plötsligt att det bara rann längs med benet, och kollade chockat ner. Mina mjukisbyxor som jag ville fortsatt ha på mig, var helt blöta. Det var bara att slänga av sig dem, och ta på sig de hemska sjukhuskläderna. Barnmorskan (som för övrigt var hur gullig och förstående som helst) gav mig en megabinda och de där fula trosorna/avklippta strumpbyxorna att stoppa den i. Tydligen skulle jag fortsätta läcka tills allt var över.

Efter vattnet gått, började värkarna komma igång rejält! Jag hamnade i förlossningssängen, och efter det tog jag mig knappt ur den innan allt var över. Lustgasen var min bästa vän i början, och större delen utav förlossningen. Emellanåt kändes det som om jag skulle andas in slangarna ner i halsen, så ont hade jag. Jag ville bara ha mer smärtlindring.
CTG var satt igen, och skulle sitta kvar resten utav tiden. Nu visste jag hela tiden exakt när värkarna var på gång, vilket både var skönt och skrämmande, speciellt som de var uppe på max.

Efter att ha försökt stå ut några timmar, valde jag att få en epidural. Jag är livrädd för nålar, men det var skit samma i det läget. Jag märkte knappt att de gav mig den, så väck av smärta var jag. Det kändes som jag skulle dö! Och tack gode gud att jag faktiskt fick den, för jag fick då en stunds vila. Det var helt underbart att slippa värksmärtorna en stund, och jag somnade nästan. Lillens pappa somnade på riktigt han... Efter någon timme tyckte dock barnmorskan att värkarna avstannat, och gav värkstimulerande dropp. Nu blev det riktigt jobbigt igen, speciellt då det blev så mycket starkare värkar snabbt igen. Någon gång runt fem-tiden (kanske sex) var jag helt öppen, livmodertappen utplånad och allt sånt där som ska vara klart innan man får börja krysta. Dock fick inte jag göra det än på ett antal timmar...

Julius hade liksom stannat i förlossningskanalen, med ett fåtal centimeter kvar att sjunka ner innan jag fick krysta. Det var nu det började göra ännu ondare, och allt kändes pest och pina. Tydligen kan man inte bedöva mot den smärtan man känner när bebisen ligger så långt ner, utan man får stå ut. För de flesta går dock den här fasen något snabbare än för oss. Under ungefär fem-sex timmar utan att något hände, kände jag mig oerhört plågad. Jag led, jag bönade och bad om kejsarsnitt, ville dö - kunde ingen skjuta mig? Det där är ungefär allt jag minns utav de timmarna. Jag vet att personalen byttes någon gång på morgonen, men jag minns inget utav det. Minns inte alls vem som var där i rummet med mig, vad de sa, vad som hände... Jag var helt väck utav smärtan, som aldrig verkade gå över.

Ungefär vid elva på förmiddagen konstaterades det att J äntligen låg tillräckligt långt ner för att jag skulle få krysta. Man hör hela tiden att man som föderska känner när man ska krysta, att man vet hur man gör; det kommer naturligt. Snacka om att jag då kände mig dum, för jag kände då ingen skillnad på de värkarna och de jag haft de senaste timmarna! Inte heller lyckades jag göra rätt i början när jag skulle krysta. Jag lyckades inte ta i ordentligt och på rätt sätt. För att det skulle bli lätare för mig att ta i ordentligt, knöts ett lakan åt mig. En knut i min ände, en i barnmorskans. Vi höll i varsin knut, och drog när värkarna kom. Tydligen blev jag helt knallila i ansiktet (har jag fått höra efteråt) av ansträngningen, sambon trodde typ jag skulle sprängas.

Efter ca 55minuters krystande, kom till slut lille Julius till världen, klockan 11:55. Det sa verkligen bokstavligen talat "plopp" när kroppen kom ut, och jag fattar numera varför man ibland kallar det för att en gravid kvinna snart ska "ploppa".
I och med att de på Ryhov i Jönköping är väldigt bra på att förebygga och förhindra sprickor, slapp jag det mesta. Några stygn inuti, och några på ena blygdläppen, det var allt. Öm, en rätt stor aning väck och trött som sjutton, fick jag till slut se personen som bott i min mage så länge. Tydligen blev jag först chockad när jag fick höra att det var en pojke, men när jag fick se honom smälte jag. Han var så fruktansvärt fin, trots att han var ett conehead i början ;)

Moderkakan kom väl inte alltför långt efteråt, max en kvart tror jag... Och det, det var min förlossning, ungefär allt jag minns utav den. Det värsta jag varit med om, men också det bästa eftersom den gav mig Julius.

Om knappt tre timmar, är det ett halvår sedan vi åkte in till förlossningen. Jag hade knappt sovit på över en vecka p.g.a förvärkar, och trodde att det inte var på riktigt den där kvällen heller. Skrutten busade med mig, och hade fortfarande inte ens fixerat sig. Tänk vad tiden går... Imon är han ett helt halvår. Lika länge som han då funnits ute i världen, lika långt är det kvar tills han blir ett och vi får ha kalas för honom för första gången. Underbart <3

Så, eftersom jag inte skrivit ner förlossningsberättelsen tidigare, funderar jag på att sätta igång med den lite smått ikväll och publicera den imorgon. Inte för att den var särskilt märkvärdig, men för mig var den det. Det var det värsta och bästa som hänt mig. Värsta p.g.a smärtorna, bästa för att det gjorde att jag äntligen fick träffa den som bott i min mage så länge.

Sitter jag och knåpar ihop ett CV. Jag har aldrig riktigt lärt mig att göra det ordentligt, och det jag sparat förut verkar vara borta. Får hoppas detta ser bra ut, vet inte riktigt om man behöver ha med något mer än jobb och utbildningar... Resten tillkommer väl i det personliga brevet. Dock lite störande skrivprogram på sambons dator; Microsoft Word Starter, ser inte alls ut som normalt. Jaja.

Har tänkt skicka iväg ett par ansökningar för extrajobb på dagtid, då jag inte kan lämna lillen ensam med sin pappa ännu på kvällarna. Han vaknar inte när skrutt skriker tyvärr, så bättre att jag är borta dagtid i såna fall. Dessutom är jag rätt trött på kvällarna numera, och vill inte missa för mycket genom att sova bort dagarna (som om man skulle få göra det...).

Nu menar jag inte krypet som i djur, utan första gången man kryper. De där allra första riktiga kryp"stegen" framåt.

Julius har ett tag snurrat runt, "krupit" runt sin egen axel (har hört att det kallas att pivottera) och ibland på något vis lyckats ta sig nåot framåt mest genom att kombinera de här rörelserna, eller ibland dra sig något framåt genom att hålla i något som ligger nära till hands.
Igår däremot, så tog han sina första riktiga krypsteg. Från att ha skjutut rumpan så högt upp i cdret det bara går, med huvudet ner i backen, till att faktiskt lyfta på hela paketet. Upp med rumpa, mage, armar... Och framåt. Inte mycket, typ två steg åt gången, men det var på riktigt! Åtminstone moster J såg det, vet inte om min mamma också såg det... För det var hemma hos dem. På mattan i Judits rum. Kanske underlättade det att det var en ryamatta så man kan hålla i sig lite samtidigt, men det tar inte bort vidden utav det hela. Han kröp lite grann, på riktigt! Helt otroligt!

Min chansning var att det skulle hända på hans sex-månadersdag, vilken är på fredag. Kanske har han lärt sig att behärska tekniken ytterligare tills dess istället, så han kommer lite längre fram. Lite snabbare. Hemma har han ännu inte gjort exakt likadant, så vi får väl se. Spännande är det i alla fall, och det var riktigt kul att se :) Skrutten förvånade allt sin mamma.

Jahopp, då har det gått e vecka sen jag gav mig fan på att gå ner i vikt. Jag bestämde från början att jag inte skulle väga mig mer än varje måndag morgon, men klart jag inte kunnat låta bli... Har emellanåt blivit förfärad, för vågen har pekat högre en tid på daen, lägre en annan, och ibland nästan velat stanna för högt. Just därför ska man nog inte väga sig flera gånger om dagen...
Dock vägde jag mig aldrig igår, och när jag gjorde det nu på morgonen (före frukost) stod den på 67,8. Mitt mål efter första veckan var 68, och vi får väl säga att det är uppnått då :) Frukosten väger säkert lite den med...

Så, jag har klarat mig helt utan godis i en vecka, men däremot fikat daimkaka i lördags. I övrigt, inga snacks, bullar osv. En promenad om dagen, tror de varat minst 40min. Så, om vi fortsätter köra på såhär, bör vikten förhoppningsvis vara back to normal innan årets slut. Hoppas, hoppas!

Jag suger på det här med bloggdesign... Tycker att den här är fruktansvärt tråkig, men har knappt någon aning om hur man gör för att knåpa ihop en egen. Därför undrar jag nu, om det finns någon som läser min blogg, som kan något om just bloggdesign? Och som har lust att hjälpa mig? Skulle bli riktigt tacksam om någon vänlig själ har lust att hjälpa mig piffa upp sidan!

Denna veckan har jag gått in för att sluta amma. Ordentligt, och på riktigt. Detta efter att skrutten bet mig i bröstvårtan i söndags. Hårt. Så hårt att det började blöda. Efter det började jag bli rejält rädd för att fortsätta amma, och bestämde mig för att ta reda på hur man slutar tvärt. Lillen har ju inga problem med att ta flaskan, det är jag som haft för mycket mjölk för att kunna sluta helt. Fick då tipset att pumpa, men bara när brösten börjar bli hårda och knöliga, och inte så mycket det går, utan tills de mjuknat något. Inte mer, för då sinar det inte. Så, vi är inne på fredag, och jag har inte ammat sen natten mellan söndag-måndag.

Man märker en viss skillnad på brösten nu. De är inte lika fasta och fylliga längre. Inte som att de hänger halvvägs ner till marken, men man har ju vant sig vid att de haft västa formen när de varit sådär lagom fyllda. Lite mer vissna känns de ju nu, men det är väl ingen nyhet att det blir så. Bara hoppas de inte blir riktigt hängiga, skulle vara deprimerande!

Tror idag blir sista dagen jag har på mig en amnings-BH. Sen tänker jag börja ha på mig mina normala igen. Äntligen! De gör ju att kläderna ser snyggare ut på. Ingen direkt hit när amningsinläggen syns igenom kläderna liksom... ^^

Kanske är lite tidigt, men jag tror nog det ska gå bra ändå. De säger ju att de är exakt samma som förr, men råden från Livsmedelsverket bara ändrats eftersom de vill att man ska helamma till sex månader. Förr var tvåan från fyra månader, men tydligen med samma innehåll som nu. Så, fr.o.m idag satsar vi på 2:an. Semper 2 alltså, inget annat, you dirty minds ;)

Känns som att lille skrutt äter så ofta, och han vill fortfarande äta en del på nätterna, så vi testar något nytt. Har hört att tvåan är mer mättande, så förhoppningsvis stämmer det :) På kvällarna är han extra hungrig. Från ca fem på eftermiddagen äter han ungefär tre gånger innan han somnar vid 22:30-tiden. Gröten som egentligen ska vara sista målet, rundas av med ersätting sedan igår. Tidigare var det bröstet, men jag ska lyckas sluta amma nu, så även nattmålen blir ersättning istället för bröstet. Så, en hel portion gröt (1dl vatten, 4,5msk pulver) och ungefär 100ml ersättning, sen sover han 4-5 timmar i sträck. Känns som det är väldigt mycket för en så liten, men men...

Funderar lite på när han kan börja med välling stället, och hur mycket på ett ungefär som motsvarar det han får numera vid sängdags? Det ska ju vara från sex månader, vilket är om tio dagar. Jaja, nästa gång vi handlar mat till honom, tror jag vi köper ett paket välling och testar, så farligt kan det väl inte vara med några dagar tidigare?

Nej, på tal om mat, så tror jag han vill ha lite nu, så jag måste jalla!

Nej, nu jävlar! Nu ska de där förbannade gravidkilona börja trilla av! De, plus de extra kilon som tillkommit efter förlossningen. Jag SKA tillbaks till en vikt som passar mig. Till den jag hade för snart 1,5 år sedan. Jag måste! Mår dåligt varje gång jag ser vad jag väger annars, får ångest och sånt. Funkar inte bra för mig, det där, jag som haft problem med maten förut. Därför måste jag ta tag i det här, och lillens pappa måste förstå att han inte kan köpa hem massa onyttigheter hela tiden. Jag kan inte stå emot när han tuggar på det, och har det liggandes framme. Jag blir sugen när jag är utråkad eller trött. Och särskilt trött, det är jag ofta!

Så nu, nu ska jag ta-mej-fan gå ner. För att vara realistisk, satsar jag på ett halvt kilo i veckan. Allt över det får bli en bonus. Första invägningen blir då idag - 68,5kg. Minst tio kilo ska bort, gärna lite till. Tio är jag dock nöjd med. (om någon tycker det låter som jag väger lite, så ska ni veta att jag "bara" är 158cm lång/kort. Bör m.a.o väga runt 55kg)

Håll tummarna för att jag lyckas!

Har varit på A6 idag, jag, skrutt och hans pappa. Den här helgen har de haft 25-årsjubileum, med massa rabatter i många utav affärerna. Så, vi passade på att kolla läget. Om man slutligen kunde hitta något kul, som en klänning. Och ja, det shoppades en del.

Gulle-Julle fick en jättesöt jumpsuit från Kapp Ahl i storlek 80, till kalla höstkvällar. Randig i en massa glada färger. Jag fick en bok (Hunger Games-trilogin för en hundring), Aloe Vera-juice (har hört att det ska vara bra om man har problem med magen som jag, så tänkte testa) och en klänning från Sisters (av skruttens pappa!). Hushållet fick en våg (redan ångest, men jag SKA tamejfan börja gå ner i vikt nu!!!) och en massa plastburkar (behövde bl.a. små för att börja frysa in mat man gör till skrutten). Jag hade gärna lagt in bilder på de nya kläderna, men orkar inte ta fram kameran, och tyvärr fanns det inte några bilder på varken Kapp Ahls eller Sisters hemsidor :(

Åååååh.

Jaha. Varje gång jag är säker på att nu, nu har jag gått ner lite i vikt igen, så visar det sig vara precis tvärtom. Jag var helt bombsäker på att jag måste gått ner något kilo nu i alla fall, när jag ändå varit ute på fler promenader och börjat äta mycket mindre portioner. Men neeeeeej, då har jag gått upp tre kilo TILL! Jag fattar inte... Hur kan de säga att man går ner i vikt när man ammar? När man har en bebis? Uppenbarligen är det ju inte så, för enligt vågen går jag bara upp, upp, upp vad jag än gör! Nu börjar jag bli ledsen och förbannad på riktigt. Varför fortsätter jag gå upp i vikt???

Nu känner jag mig trög. En rätt stor aning dum.

På Facebook har jag gillat bl.a MAM, och såg nu att de ställt en fråga. Något i stil med "hur ofta byter du dinapp/nappflaska?" Minns inte exakt vad det stod, men något i den stilen. Läste lite utav kommentarerna, och folk byter tydligen ut dem några gånger om året, minst, och likadant med nappflaskor. Va?! Är det meningen att man ska göra det? JAG har då minsann ALDRIG fått någon sådan information någonstans ifrån. Nu är ju visserligen sonen 5,5 månad, och delammar fortfarande, så det är inte som att det känns som att flaskorna med tillhörande nappar direkt blir utslitna. Men ändå? Byter ni ut era nappar/flaskor?

Min mamma gav mig t.o.m. en nappflaska och några dinappar som funkar till den, som hon använde till min lillasyster för 15-16 år sedan. Visserligen har jag inte använt dem, men ändå. Man steriliserar ju napparna? Och flaskorna? Varför kan man inte använda samma då? Måste man byta, eller är det bara företag som säger så p.g.a eget vinstintresse? Nu är jag helt konfunderad... Är jag trög eller?

Vi växlar mellan tre-fyra olika flaskor. Lillen får ersättning två-tre gånger om dagen, lite beroende på hur stort behov jag har av att tömma brösten. Hade jag fått välja hade jag slutat amma helt för länge sen, men det går inte direkt super att sluta. För mycket mjölk... I alla fall, sen när han bara äter ersättning samt börjar med välling, måste jag då byta ut napparna helt? Någon som vet?