Idag var jag på min efterkontroll. Kollen efter förlossningen alltså. Givetvis trodde jag att det var tvunget med en gyn-undersökning då, för hur ska man annars kunna se att allt läkt ordentligt? Döm av min förvåning när jag inte behövde lägga mig på gyn-stolen! Min barnmorska frågade mest om saker, hur jag mådde, om jag tyckte det kändes läkt nedtill, om jag hade besvär av något efter förlossningen. Hur förlossningen var och kändes, om jag ville ha något preentivmedel med en gång. Sådana saker.
Hon ville ta blodprov på mig också, men jag sa nej och slapp. Kollade vikten i alla fall, låg på 65kg, så har visst gåt upp lite igen. Aja baja på mig, måste verkligen sköta matvanorna bättre. Hjälper tydligen inte att man ammar 10-15ggr/dygn för att gå ned i vikt för min del, jag måste göra något åt mina matvanor och röra mer på mig. Hoppas höfterna håller, haha!

Så ja, eftersom jag inte känt av några besvär såhär långt efter förlossningen (mer än mina förjävliga hemorrojder), så verkar allt bra. Det enda jag ska göra är att höra av mig när jag bestämt vad för preventivmedel jag vill ha, så fixar barnmorskan det. För tillfället kör jag på det bästa sättet av alla att undvika graviditet på: inget sex; ingen sexlust. Hur många känner egentligen för det när man har en liten, liten bebis som får i princip all ens uppmärksamhet?

Jag måste ha världens busunge i magen. En riktig liten skit. Eller värsta velpottan. Hur som helst verkar det lilla livet bara älska att jäklas med mig, och få sambon att inte kunna fokusera på jobbet.

Igår kväll var min lilla mamma här. Runt tiden hon gick, tror det var cirka halv åtta, började jag få värkar lite smått igen. Tänkte att nu, nu kanske det händer något på riktigt, eftersom jag annars nästan bara haft värkar på nätterna. De började komma allt oftare och ganska regelbundet. Ont som satan. Fortsatte verkligen hela natten och frampå förmiddagen. Som minst var det cirka sex minuter från värkstart till värkstart, med värkar som oftast varade 1-1,5min. Lyckades ju knappast sova under natten, men någon gång på förmiddagen somnade jag till ett par gånger i 30-40min åt gången. Efter det har värkarna varit nästan helt som bortblåsta. Åtminstone 20-30min emellan nu. Det börjar kännas hopplöst på riktigt.

Hur länge ska man behöva gå med sådana här smärtor? Sitter mest i korsryggen till när värkarna kommer, nedre delen av magen ömmar i princip hela tiden. Underlivet ska vi inte ens prata om! Att gå på toaletten känns som en pärs med trycket och svidandet där nere, men behöver lätta på blåsan nästan konstant.

Åh, bebis, vad gör du med din mamma? Kommer du fortsätta vara överjävlig när du är född, eller får du det ur ditt system nu?

Blir seriöst galen på det här nu. Sitter och lipar, för jag orkar bara inte med det här längre. Jag får knappt någon sömn alls på nätterna, för det är då de förbannade värkarna sätter igång. Ingen skillnad i hur ofta de kommer, men de gör förbannat ont för det. Så fort jag går upp och sätter mig vid t.ex datorn eller i soffan, så går de över. Går jag och lägger mig igen på dagtid så kan jag helt enkelt bara inte somna. Min kropp börjar säga ifrån så det skriker om det och jag mår förbannat dåligt psykiskt vid det här laget. Det känns som att bebis bara vill jäklas med mig, och aldrig komma ut. Dessutom har jag i princip konstant ont i nedre delen utav magen, typ undertill. FUnderar över om det är tarmarna, för jag lyckas inte tömma dem hur nödig jag än känner mig i princip.

Jag känner inte heller att jag vill varken prata med eller åka in till förlossningen heller. Jag litar inte på dem. De gav mig ett fruktansvärt dåligt intryck senast och jag vill helst inte alls ha med dem att göra. Inte heller vill jag behöva genomgå en till sån där undersökning och ha ont i underlivet resten av dagen. De är alldeles för oförsiktiga och tydligen får de inte ut nåt utav det i alla fall. Bara jag som mår dåligt utav det.

Kan inte ungjäveln bara komma ut?! Sluta plåga mig med det här utdragna värkarbetet? KOM UUUUUUUUUUT NU!

Jag har knappt lyckats sova en blund inatt. Värkarna har kommit med ganska jämna mellanrum och gjort förbannat ont. Så fort jag hållt på att somna, så kom de. Jag är rätt så trött idag tack vare det. Gav till slut hoppet om att någonsin kunna somna ordentligt (lyckades väl 20-30 minuter ett par gånger på morgonen efter många om och men) och gick upp. Då slutade värkarna i princip rätt snabbt, så nu händer det återigen - ingenting. Hur länge ska man behöva stå ut med att ha det så? Kroppen blir ju helt slut, hur ska den orka med det hårda arbetet som ligger framför den?

Får väl se vad jag orkar med i övrigt idag. Om jag orkar ställa mig och diska och laga mat t.ex. Orkade knappt göra frukost åt mig själv ju, trots att jag var vrålhungrig. Sambon har åtminstone lovat mig massage när han kommer hem från jobbet. Får väl se om det blir någon mat idag. Tror jag ska försöka lägga mig en stund igen och se vad som händer. Om bebis låter mig sova, eller om bajsvärkarna sätter igång igen. 10-20min mellanrum på ett ungefär. Läcker någonting efter en stund liggande också. Undrar fortfarande vad sjutton det är om det nu inte är vatten?

Kom ut nu då, så jag också kan pussa på dig!

Jag som faktiskt trodde att det skulle bli bebis i helgen. Ack, vad fel jag verkar ha haft. Allt har stannat av totalt känns det som. Lite värkar under natten igen, men färre än natten före. Jag som vill ha ut bebisen nu!!! En del säger att man ska vila, ta det lugnt. Tycker det är nästan det enda jag gjort i ett par månader, efter att jag blev sjukskriven. Andra säger att man ska röra på sig så värkarna kommer igång. Jaha, hur långt ska man gå då? Allt gör ju ont! Skit också.

Längtar verkligen efter att graviditeten ska "gå över". Både för att jag vill träffa bebis nu, och för att vara gravid är bland det jobbigaste jag varit med om. Visst har det sina fina stunder, men jag tror inte jag vill göra om det igen. Kunde inte människor bara lagt ägg och ruvat istället?

Äh, ska gå och äta lite choklad istället, så kanske jag blir på bättre humör.

Ja, usch, inatt har det återigen varit extremt dåligt med sömn. Har haft värkar med cirka 10-15 minuters mellanrum hela natten, tills jag slutligen gav upp sovförsöken och gick upp istället. Visserligen var det runt 11 i förmiddags, men jag har nog inte sovit mer än totalt 2-3 timmar. Det har gjort så ont och jag har försökt massera runt korsryggen till så mycket som möjligt. Dock lättare när någon annan gör det, men någon annan låg och sov & snarkade som sjutton bredvid mig. Underlättade inte direkt för mig.. Ja, jag är gnällig, men vad blir man inte när man inte lyckats sova en hel natt på flera veckor?

Dessutom är jag ganska säker nu på att det måste varit vatten som kom igår. Samma sak hände nämligen inatt, fast lite mer. Varje gång jag gick upp för att gå på toaletten hann det rinna ur en skvätt innan jag kissade. Inte ur urinröret då alltså, utan där bebisen ska ut. Tror definitivt inte på att det kan vara flytningar i alla fall, hur ofta är sådana helt genomskinliga, luktfria och rinner som vatten? Dock tänker jag ju inte dra in till förlossningen för att göra en undersökning igen, kommer vägra gå dit så länge jag kan hålla ut och absolut inte behöver.

Just nu verkar det i alla fall väldigt lugnt. Efter jag gått upp har värkarna gått över. Bebisen har vänt sig, så den har knäna utåt istället för rumpan. Den brukar dock vanligtvis vända tillbaka rumpan ut så småningom, så oroar mig inte alltför mycket för det för tillfället. Men den får ju gärna bestämma sig för att komma ut på riktigt istället för att bara luras ;)

Kanske, kanske, kanske är något på gång nu. Äntligen. Har vi tur blir det bebis i helgen, kan ju åtminstone hoppas på att det inte dröjer mycket längre än så.

Vaknade till tidigt imorses vid 7:30 och funderade på om jag skulle försöka somna om i en timme eller inte. Behövde dock inte fundera länge, för strax efteråt rann det plötsligt en skvätt ur mig. Jag tror knappast att jag kissade ner mig, för det här gick inte att hålla emot. Inte heller luktade det eller hade någon färg (ja, jag luktade på det för säkerhets skull). Så, jag fick bråttom till toaletten där det rann en skvätt till. Fostervatten tänkte jag då, vad annars om det inte var urin och kom ur det "andra hålet". Dock fick jag inte minsta lilla värk, så tyckte inte det var bråttom. Sms:ade sambon som ringde förlossningen och pratade med dem. Tydligen ville de kolla upp det och att vi skulle komma in. Sambon kom hem, men jag hade inte bråttom. Gick ändå på min tid hos min barnmorska 10:30.

Efter barnmorskebesöket bestämde vi oss för att promenera till Ryhov. Jag kände att jag ville röra lite på mig, en promenad kunde vara skönt och kanske sätta igång något. Hade väl lite sammandragningar, men inte som gjorde ont. Kändes mer som att jag gick omkring och försökte dra in magen. Blev lite blöt på vägen också, men då blåste och regnade det inte lika mycket som det gjort senare idag.

Jag tyckte fortfarande det kändes onödigt att komma in till förlossningen, har hela dagen varit rätt säker på att det inte kommer hända idag i alla fall. Dock hamnade vi ju där ändå, och det enda det kändes som man fick göra, var att vänta. Och vänta. Och vänta ännu lite mer. Vi fick vara själva på ett rum där vi fick göra ett CTG (tror jag det heter) och hålla koll på att bebisens hjärtrytm mättes. smabon fick försöka hålla reda på det, men bebisen flyttade för mycket på sig, så det gick sådär... Själv fick jag hålla på och trycka på en knapp varje gång bebisen rörde på sig. Spännande. Vi kom in cirka 11:40, runt 13:15 gick jag på toa för femtielfte gången. Ut kom... Ja, jag är rätt säker på att det var slemproppen. Mysigt. Ungefär samma konsistens som gelen de sprutar på magen vid ultraljud. Påminde i färgen lite om hjortronsylt med lite rosa i.

Runt 13:40 fick vi (äntligen?) komma in i ett undersökningsrum där de skulle kolla om det var vattnet som gått. Med sterila instrument. Fy ***** vad ont det gjorde! Jag är normalt känslig, men nu typ hyper. Det där vill jag inte behöva göra om igen, det började t.o.m rinna några tårar från mina ögon. Barnmorskan där sa att hon inte såg något tecken på vattenavgång, men jag ska ändå hålla ögonen öppna ifall det kommer mer. Hur de nu egentligen kan se att det runnit något ur där. Dock var jag förmodligen inte öppen något, hon kollade inte direkt det.

Till slut fick vi en tid för igångsättning den 20e ifall bebis fortfarande inte kommit då, och sedan fick vi äntligen gå därifrån. Jag är definitivt inte sugen på att komma tillbaks, tyckte de kändes en aning nonchalanta bakom en mask av låtsad vänlighet och förståelse. Lär absolut inte ringa dit personligen, fick inte det bästa intrycket, och jag som redan hade svårt för det hela. Förhoppningsvis är nästa gång på riktigt, annars är det ju ändå ingen idé att ringa dit. Vilket jag visserligen inte tyckte det var idag heller...

Slutligen, har jag senare idag haft lite sammandragningar som känts. Inte megaont, men det ömmar. Liksom underlivet gjorde efter barnmorskans (vad som kändes som) brutala behandling. Så vi hoppas nu. Hoppas det kommer igång på riktigt, och hoppas det inte gör alltför ont i slutändan. Dock helst inte ikväll i det här vädret. Är väl ingen som vill gå ut nu?

~*~
SF-mått: 37cm
Bebbens hjärtljud: ca138/min
Blodtryck: 110/75
V. 40+3
~*~

---

Mitt blodtryck har gått upp något vilket tydligen är normalt vid det här stadiet utav graviditeten, och enligt min barnmorska ett tecken på att något är på gång. Bebisen var ruckbar och tydligen hade jag nån sammandragning när BM klämde och kände på magen, fast jag kände inte av det själv. I övrigt har det väl äntligen börjat hända något, men mer om det i nästa inlägg...

För det första får ni ursäkta utseendet på inlägget. Anledningen till varför det ser
ut som det gör, kan ni läsa i förra inlägget. Kan någon hjälpa till med det, så tveka
inte att hojta till! Annars kommer alla inlägg i fortsättningen se skumma ut.

På bebisfronten börar jag nu få panik. Tänka att den aldrig tänker komma ut. Den
kanske inte vet hur man gör, eller vill bara inte. I vilket fall känns det som att jag
varit gravid halva livet och kommer få fortsätta vara det tills jag dör. Jag vet att det
är fullständigt orimligt, men så känns det.

Satt igår och googlade på överburenhet och risker med det samt igångsättning, och
kan ju inte direkt påstå att jag blev lugnare utav det. Oroar mig bara ännu mer nu.
Känner lite att jag vägrar att bli igångsatt eftersom jag är livrädd för nålar o.s.v.
Dock är det ju tydligen större risk att bebisen dör om den blir kvar därinne, så jag vet
inte hur jag ska göra. Kräva sövt kejsarsnitt? Känns nästan som det lutar mer ditåt,
dock vill jag ju inte behöva opereras heller. Tiden efteråt lär inte vara lätt även om
just förlossningen går lättare då. Ytterligare ett men, är att med igångsättning ökar
tydligen risken att man får avsluta med kejsarsnitt ändå. Vanligtvis ett vaket sådant.

Åh, jag fattar inte. Har varit nog så skönt att knappt känna av en enda
sammandragning under hela graviditeten, men nu undrar jag hur bra det varit
egentligen? Betyder det att min kropp inte vet hur den ska göra? Att det är något
som är fel? Jag har bekymrat mig så mycket över alla graviditetskrämpor jag haft, att
jag inte ens tänkt på det här förrän väldigt nyligen.

Bebis, kom ut! Hittar du ut?

Ännu ingen skymt utav bebis. Inte utanför magen i alla fall. Inuti är den som tokig frampå kvällskvisten. Ju senare det blir på dygnet, desto livligare blir bebis. Sparkar och slåss, vrider sig och gud-vet-vad. Jag kan inte längre ens hålla ordning på vad som är vilken kroppsdel! Fötterna är väl ungefär där de brukar, minst en utav dem i alla fall. Sen är jag osäker på om det är knän, armar, händer som sticker ut här och där i övrigt.

Får fortfarande sparkar på revbenen, men plötsligt kan det sticka upp något litet och smalt en bra bit upp, mitt på magen. Nästan en decimeter ovanför naveln. Antingen ligger bebisen med benen låååångt ifrån varandra i konstiga vinklar, eller så har den fruktansvärt långa armar. I alla fall om vi ska tro på att den är fixerad. Eller så har den femtielva armar och ben. Lite som den hinduiska gudinnan Kali. Hoppas dock på att bebisen är helt normal, det har sett bra ut på ultraljuden trots allt. Men det hade varit spännande att kunna se in därinne, vad som egentligen pågår.

Och sova...? Sova en hel natt hade varit helt underbart. Allt stör dock. Sambon som snarkar som sjutton emellanåt. Min blåsa som behöver tömmas stup i kvarten, men mest nattetid. Bebisen som sparkar som en galning när jag försöker sova. Luftuppstötningar, rapar och sånt. Jag får vara glad om jag lyckas sova två timmar i stöten. Hur ska man orka med förlossningen om man inte lyckas sova ordentligt innan? Knocka mig!

Bebisen?

Nehe, det blev ingen bebis igår. Som det ser ut och känns just nu, så lär det inte bli nån bebis idag heller. Här blir minsann inga barn gjorda! Eller jo, den är ju färdigjäst & bakt, men vägrar komma ut ur ugnen. Tur att sådana där bullar man äter inte är likadana, för vem vill äta brända bullar? Off topic...
Meeeeeeen. Inga värkar so far idag heller. Lite sammandragningar, men det är allt. Och självklart en busig bebis som sparkas & har sig emellanåt. Än så länge dock lite lugnare än de senaste dagarna i övrigt.

Så idag var jag och sambon på familjerätten i alla fall. Sådant man måste ordna om man inte är gifta, tydligen. Han måste "erkänna" sitt faderskap och skriva på papper om det. Även jag måste godkänna att han erkänner. Hade vi varit gifta hade han automatiskt registrerats som pappa till barnet. Dock fanns det faktiskt ett alternativ på den blanketten, att maken godkänner den som skrivit under faderskap. Otrohetsaffärer? Snabba giftermål efter man gjort slut och redan är gravid? Tyckte det lät lite lustigt... Förhoppningsvis inte alltför vanligt.
Förutom att godkänna faderskapet, fick vi skriva under en annan blankett om gemensam vårdnad. Precis som att sambon kommer att ha lika mycket att säga till om som mig ändå..? ;) I slutändan brukar det vara mödrarna som har sista ordet, även om han självklart får yttra sig om sina åsikter :)

Mödrarna... Mammorna. Jag ska bli mamma på riktigt! Hjälp! Hur kommer det gå? Är det därför bebis inte vågar sig ut?

Ja, efter många om och men bestämdes dagens datum till bebisens BF. Först bestämdes det till en månad före dagens datum, då det skulle varit det enligt senaste mens osv. Dock visade det sig att mensen hoppat över exakt en månad i slutändan... Dock sades det även 12/5 innan ett ultraljud i vecka 12, utav någon anledning. På det ultraljudet bestämdes det till 5/12. Ultraljudet i vecka 19 sa egentligen 4/12, men barnmorskan som utförde det sa att, eftersom första barnet alltid är sent, så säger vi ändå 5/12.

I alla fall. Som det till sist sades, så är det bebisens BF idag. Jag har hela tiden hoppats jag skulle slippa gå tiden ut, men icke. Inte en enda värk eller någonting idag. Någon liten sammandragning kanske, men inget som direkt känts. Det som däremot känns, är bebisens hicka och dess vilda rörelser. Den är fortfarande galen.

Jag vill bara ha ut den vid det här laget, kroppen är tung och jag har ont nästan överallt hela tiden. Kan inte böja mig framåt för att ta upp något från golvet, raka benen eller torka mig ordentligt efter en dusch. Andningen är ytterst ansträngd, ibland får jag knappt något syre alls. Efter alla krmpor jag haft, har jag avskytt att vara gravid större delen utav tiden. Mina fingertoppar är t.o.m konstant avdomnade ju!
Så, jag försöker och försöker övertala ungen att komma ut, men den vägrar. Sambon tycker den kan vänta lite till, men det är ju inte HAN som behöver gå omkring med den i magen! Hur sjutton ska jag lyckas få den att komma ut?! Blir så trött på att höra att "det är bebisen som bestämmer när den vill ut". Jag vill ha ut den, NU!

Upptäckte dessutom idag att jag nu fått nån bristning runt naveln. Lite mer vid sidan under magen. De kommer uppenbarligen fler för varje dag nu, från att jag inte haft en enda för ca en månad sedan. Ytterligare en anledning till att jag vill ha ut ungen, bristningarna får mig att må psykiskt dåligt. Får mig att undra hur de kommer att få mig att känna för bebisen. Kommer jag lägga skuld på den, eller enbart på sambon? (ja, han får höra en del skit för att det var han som gjorde mig gravid, haha!)

Kom ut bebis! Åtminstone jag vill veta vem du är...

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att bebis kommer lugna ner sig när den fixerar sig. Känns som alla säger det, men jag tycker inte det stämmer. Det enda som lugnat sig är att den inte snurrar runt, runt, runt längre. Skönt det visserligen, men emellanåt tycker man att den gärna får sova en stund. Benen, som är på samma ställe som förut, sparkar och buffar. Likaså rumpan. Jag känner hur de små armarna fäktar runt, pyttesmå händer sticker plötsligt ut lite grann. Lite mysigt är det ju, att busa med lillfisen. Den kör ut en fot, jag puttar tillbaks och den ger mig en ny spark tillbaka. Busunge och busmamma.

Ja, en sak är ju då säker. Bebis verkar må bra där inne. Trivas lite väl bra. Galning och vilding och allt vad den är... Undrar om den är lika vild när den är ute?

~*~
SF-mått: 37cm
Bebbens hjärtljud: ca142/min
Blodtryck: 100/60
V. 39+3
~*~

---

Nu är det inte många dagar kvar till BF! Dessutom verkar det som lillfisen äntligen fattat vart den ska, och börjat fixera sig :) Enligt barnmorskan var den nästan helt fixerad, lite ruckbar om hon tog i. Dock verkade den bli mer och mer ruckbar ju mer hon höll på, så hon slutade rätt snabbt. Nu vill vi ju att den ska ligga rätt och bestämma sig för att komma ut. Bara tre dagar kvar ju, och jag vill helst slippa gå över tiden eller oroa mig för att den inte ska lyckas ta sig ut rätt. Har en tid hos barnmorskan nästa fredag igen, OM den nu inte vill komma ut ändå, men förhoppningsvis slipper jag gå dit. Hon hoppas slippa se mig, för min skull ;)


Efter att ha sett veckans Uppdrag Granskning oroade jag mig lite extra för att spricka, men även där lugnades jag lite utav min härliga barnmorska. Jönköpings län är tydligen ett utav de två bästa i landet på att förhindra de där sfinkterrupturerna (tror jag det hette) då de oftast använder det där perinealskyddet det pratades om. Plus att de ytterst sällan brukar behöva klippa en heller. Så nu är det bara att hålla tummarna!

Har börjat oroa mig lite mer för varje dag som kryper närmare bebisens BF. Den är beräknad till nu på måndag, dvs om fem dagar, men den är fortfarande fullt rörlig. Visst, det var ett tag sedan den gjorde en riktig kullerbytta nu, men den vrider & vänder sig lite fram och tillbaks. Emellanåt ligger den i princip på tvären i magen. Oftast har den huvudet neråt; åt vänster höft till, rumpan mitt på magen; högt upp, och fötterna vid höger revben. Händerna kan jag då och då känna kring min navel.

Jag har fått höra att det inte är någon fara om bebisen inte är fixerad in i det sista, för förlossningsvärkarna kommer att fixera den i slutändan ändå. Samtidigt har jag fått höra att det ibland beror på att bebisen inte KAN fixera sig, för bäckenbotten är alldeles för trång. De säger att det är ytterst ovanligt, men jag börjar ändå oroa mig för att det är så. Min barnmorska har trots allt sagt att jag har bebis upp i halsen och jag är kort. 157/158 cm beroende på vilket ben jag stöder mig på. Jag har läst att om man är under 155cm erbjuds man röntgen av bäckenbotten för att se efter om det finns plats där för en bebis att komma ut. Jag är inte så mycket längre som sagt, och får bara höra att jag inte ska oroa mig så länge vattnet inte går. Då är det tydligen dags att ringa ambulans eftersom det finns viss risk att navelsträngen kommer i kläm.

Ja, jag ska säkert inte oroa mig, det är säkert bara i onödan, men ändå. Jag kan inte låta bli. Jag vill ha ut bebis nu, som ni som själva väntat barn kanske förstår, så är det rätt obekvämt när bebisen rör enormt mycket på sig när den är så stor. Helst hade jag haft ut den redan för ett par veckor sedan, men det ser ju inte bättre ut än att den kommer bli sen. Skit också.

Fattar inte riktigt det här... Större delen utav graviditeten har jag ätit mindre än vanligt. Har helt enkelt inte varit hungrig, bebisen har vuxit nåt grymt ändå, och det har inte funnits plats i magen. De senaste dagarna har jag plötsligt börjat bli jättehungrig, vad som känns som HELA TIDEN. Inte har jag mer plats i magen, och de jobbiga uppstötningarna låter inte vänta på sig när jag ätit lite. Ändå känns det som jag äter och äter men fortfarande är hungrig. Som idag. Klev upp ur sängen runt 11:30. Åt frukost vid 12 - en tallrik müsli och en clementin. Tog sedan en kanelbulle. Och sen en smörgås. Nu är jag hungrig igen! Normalt brukar jag bara ta en tallrik müsli eller två smörgåsar/knäckebröd.

Vadan detta plötsligt enorma behov utav energi i kroppen? Är ju inte direkt som jag har sprungit ett maratonlopp eller nåt...

Hur torkar man sig egentligen ordentligt när man duschat? Med massa mage i vägen känns det helt omöjligt att torka sig ordentligt torr efter en dusch. Jag använder den största handduken vi har, men tycks ändå inte komma åt alla delar utav åtminstone benen och fötterna. Att låta mig delvis självtorka leder till att jag blir torrare om benen, men jag kan inte heller smörja in dem ordentligt.

Någon som har några tips?

Känner mig helt konstig i kroppen idag. Det började med att det tog evigheter för mig att få i mig min frukost. Müsli med yoghurt, hur svårt kan det vara liksom? Är ju både gott och nyttigt... Men, efter mindre än hälften började jag må illa och kände mig spyfärdig. Eftersom jag ändå var hungrig, åt jag långsammare och långsammare. Lyckades till slut få i mig hela tallriken ändå.
Sen har jag varit dötrött större delen utav dagen. Orkade knappt gå upp, och har senare känt mig som jag halvsovit. Ingen energi i kroppen överhuvudtaget.
Dessutom har jag haft ont hela dagen. Nedre delen utav ryggen har smärtat fram och tillbaks så jag emellanåt inte har klarat av att stå upp. Vissa rörelser gör ont. Just nu har jag ont när jag sitter ner också. Det har även gjort ont i magen till och från. Bebisen har dock varit lite halvgalen idag med, så den är det ju inget fel med... Dock fattar jag inte vad det är för fel på mig.

Lyckligtvis var sambon så gullig att han lagade maten idag när han kom hem från jobbet. Jag orkade verkligen inte stå upp såpass länge att jag skulle hinna laga mat. Dessutom står han just nu och diskar. Blir så tacksam när han gör sånt, utan att jag behöver tjata. Jag sa bara till honom att jag hade ont och frågade om han kunde fixa det, så gjorde han det. Sött :)