Om knappt tre timmar, är det ett halvår sedan vi åkte in till förlossningen. Jag hade knappt sovit på över en vecka p.g.a förvärkar, och trodde att det inte var på riktigt den där kvällen heller. Skrutten busade med mig, och hade fortfarande inte ens fixerat sig. Tänk vad tiden går... Imon är han ett helt halvår. Lika länge som han då funnits ute i världen, lika långt är det kvar tills han blir ett och vi får ha kalas för honom för första gången. Underbart <3

Så, eftersom jag inte skrivit ner förlossningsberättelsen tidigare, funderar jag på att sätta igång med den lite smått ikväll och publicera den imorgon. Inte för att den var särskilt märkvärdig, men för mig var den det. Det var det värsta och bästa som hänt mig. Värsta p.g.a smärtorna, bästa för att det gjorde att jag äntligen fick träffa den som bott i min mage så länge.