Förlossningsberättelse
Först vill jag börja med att säga, att jag minns knappt några klockslag. Jag förstår inte de som lyckas skriva in med exakta minuter när vad hände, hur klarar man av att hålla koll på klockan? Jag var så väck större delen utav tiden, att jag knappt fattade någonting. Smärtorna kändes nästintill outhärdliga, vem sjutton vill då kolla på klockan?! Min förlossning var inget extravagant, inga direkta konstigheter, inga komplikationer... Förmodligen vad som anses vara en helt normal förlossning, men för mig var det självklart speciellt.
Såhär minns jag det, det här minns jag:
Sex dagar innan skrutten bestämde sig för att komma ut, gick slemproppen. Ungefär lika många dagar (give or take någon dag) hade jag förvärkar, hela nätterna. På dagtid gick det över i princip helt och hållet, de kom helt enkelt när jag låg ner. På förmiddagen den 14e, var jag nere på ca fem minuter mellan värkarna, ett par med tre-fyra minuters mellanrum. Under dagen avtog de, för att sedan komma tillbaks på eftermiddagen. De började komma något tätare framemot eftermiddagen/kvällen, men jag trodde att bebis bara jäklades med mig fortfarande. Dessutom ville jag absolut INTE åka in till förlossningen, livrädd som jag var, trots att jag verkligen ville ha ut skrutt.
Senare på kvällen gjorde det bara mer och mer ont, men jag klarade fortfarande av att andas igenom dem utan alltför stora problem. Tänkte att; det kommer inte hända något inatt heller, mer än att bebis tänker plåga mig. Sambon däremot, han tyckte vi skulle åka in. Han sa att, om han somnar och vi behöver åka in, skulle jag inte kunna väcka honom. Att det var bättre att ta det säkra före det osäkra.
Så, runt 21:30 var vi inne på förlossningen, CTG sattes, och värkarna kom fortfarande oftast med ca tre minuters mellanrum, emellanåt en-två minuter. Enligt CTG:t låg värkstyrkan på mellan 25-30, och jag trodde inte det skulle kunna bli alltför mycket värre. Inte sjutton kunde det väl gå ända upp till 100? Då skulle man ju typ dö, tänkte jag... Ojoj, klart det senare skulle gå upp dit...
Det konstaterades att jag redan var fyra centimeter öppen när första undersökningen gjordes någon gång före klickan tio. Förlossningen var igång, surprise surprise! Det var bara att köra in mig på ett förlossningsrum, försöka göra sig lite hemmastadd och försöka få tiden att gå.
Runt en timme (kanske 1,5?) efter att vi kommit in, gick vattnet. Jag var helt oförberedd, kände plötsligt att det bara rann längs med benet, och kollade chockat ner. Mina mjukisbyxor som jag ville fortsatt ha på mig, var helt blöta. Det var bara att slänga av sig dem, och ta på sig de hemska sjukhuskläderna. Barnmorskan (som för övrigt var hur gullig och förstående som helst) gav mig en megabinda och de där fula trosorna/avklippta strumpbyxorna att stoppa den i. Tydligen skulle jag fortsätta läcka tills allt var över.
Efter vattnet gått, började värkarna komma igång rejält! Jag hamnade i förlossningssängen, och efter det tog jag mig knappt ur den innan allt var över. Lustgasen var min bästa vän i början, och större delen utav förlossningen. Emellanåt kändes det som om jag skulle andas in slangarna ner i halsen, så ont hade jag. Jag ville bara ha mer smärtlindring.
CTG var satt igen, och skulle sitta kvar resten utav tiden. Nu visste jag hela tiden exakt när värkarna var på gång, vilket både var skönt och skrämmande, speciellt som de var uppe på max.
Efter att ha försökt stå ut några timmar, valde jag att få en epidural. Jag är livrädd för nålar, men det var skit samma i det läget. Jag märkte knappt att de gav mig den, så väck av smärta var jag. Det kändes som jag skulle dö! Och tack gode gud att jag faktiskt fick den, för jag fick då en stunds vila. Det var helt underbart att slippa värksmärtorna en stund, och jag somnade nästan. Lillens pappa somnade på riktigt han... Efter någon timme tyckte dock barnmorskan att värkarna avstannat, och gav värkstimulerande dropp. Nu blev det riktigt jobbigt igen, speciellt då det blev så mycket starkare värkar snabbt igen. Någon gång runt fem-tiden (kanske sex) var jag helt öppen, livmodertappen utplånad och allt sånt där som ska vara klart innan man får börja krysta. Dock fick inte jag göra det än på ett antal timmar...
Julius hade liksom stannat i förlossningskanalen, med ett fåtal centimeter kvar att sjunka ner innan jag fick krysta. Det var nu det började göra ännu ondare, och allt kändes pest och pina. Tydligen kan man inte bedöva mot den smärtan man känner när bebisen ligger så långt ner, utan man får stå ut. För de flesta går dock den här fasen något snabbare än för oss. Under ungefär fem-sex timmar utan att något hände, kände jag mig oerhört plågad. Jag led, jag bönade och bad om kejsarsnitt, ville dö - kunde ingen skjuta mig? Det där är ungefär allt jag minns utav de timmarna. Jag vet att personalen byttes någon gång på morgonen, men jag minns inget utav det. Minns inte alls vem som var där i rummet med mig, vad de sa, vad som hände... Jag var helt väck utav smärtan, som aldrig verkade gå över.
Ungefär vid elva på förmiddagen konstaterades det att J äntligen låg tillräckligt långt ner för att jag skulle få krysta. Man hör hela tiden att man som föderska känner när man ska krysta, att man vet hur man gör; det kommer naturligt. Snacka om att jag då kände mig dum, för jag kände då ingen skillnad på de värkarna och de jag haft de senaste timmarna! Inte heller lyckades jag göra rätt i början när jag skulle krysta. Jag lyckades inte ta i ordentligt och på rätt sätt. För att det skulle bli lätare för mig att ta i ordentligt, knöts ett lakan åt mig. En knut i min ände, en i barnmorskans. Vi höll i varsin knut, och drog när värkarna kom. Tydligen blev jag helt knallila i ansiktet (har jag fått höra efteråt) av ansträngningen, sambon trodde typ jag skulle sprängas.
Efter ca 55minuters krystande, kom till slut lille Julius till världen, klockan 11:55. Det sa verkligen bokstavligen talat "plopp" när kroppen kom ut, och jag fattar numera varför man ibland kallar det för att en gravid kvinna snart ska "ploppa".
I och med att de på Ryhov i Jönköping är väldigt bra på att förebygga och förhindra sprickor, slapp jag det mesta. Några stygn inuti, och några på ena blygdläppen, det var allt. Öm, en rätt stor aning väck och trött som sjutton, fick jag till slut se personen som bott i min mage så länge. Tydligen blev jag först chockad när jag fick höra att det var en pojke, men när jag fick se honom smälte jag. Han var så fruktansvärt fin, trots att han var ett conehead i början ;)
Moderkakan kom väl inte alltför långt efteråt, max en kvart tror jag... Och det, det var min förlossning, ungefär allt jag minns utav den. Det värsta jag varit med om, men också det bästa eftersom den gav mig Julius.
Såhär minns jag det, det här minns jag:
Sex dagar innan skrutten bestämde sig för att komma ut, gick slemproppen. Ungefär lika många dagar (give or take någon dag) hade jag förvärkar, hela nätterna. På dagtid gick det över i princip helt och hållet, de kom helt enkelt när jag låg ner. På förmiddagen den 14e, var jag nere på ca fem minuter mellan värkarna, ett par med tre-fyra minuters mellanrum. Under dagen avtog de, för att sedan komma tillbaks på eftermiddagen. De började komma något tätare framemot eftermiddagen/kvällen, men jag trodde att bebis bara jäklades med mig fortfarande. Dessutom ville jag absolut INTE åka in till förlossningen, livrädd som jag var, trots att jag verkligen ville ha ut skrutt.
Senare på kvällen gjorde det bara mer och mer ont, men jag klarade fortfarande av att andas igenom dem utan alltför stora problem. Tänkte att; det kommer inte hända något inatt heller, mer än att bebis tänker plåga mig. Sambon däremot, han tyckte vi skulle åka in. Han sa att, om han somnar och vi behöver åka in, skulle jag inte kunna väcka honom. Att det var bättre att ta det säkra före det osäkra.
Så, runt 21:30 var vi inne på förlossningen, CTG sattes, och värkarna kom fortfarande oftast med ca tre minuters mellanrum, emellanåt en-två minuter. Enligt CTG:t låg värkstyrkan på mellan 25-30, och jag trodde inte det skulle kunna bli alltför mycket värre. Inte sjutton kunde det väl gå ända upp till 100? Då skulle man ju typ dö, tänkte jag... Ojoj, klart det senare skulle gå upp dit...
Det konstaterades att jag redan var fyra centimeter öppen när första undersökningen gjordes någon gång före klickan tio. Förlossningen var igång, surprise surprise! Det var bara att köra in mig på ett förlossningsrum, försöka göra sig lite hemmastadd och försöka få tiden att gå.
Runt en timme (kanske 1,5?) efter att vi kommit in, gick vattnet. Jag var helt oförberedd, kände plötsligt att det bara rann längs med benet, och kollade chockat ner. Mina mjukisbyxor som jag ville fortsatt ha på mig, var helt blöta. Det var bara att slänga av sig dem, och ta på sig de hemska sjukhuskläderna. Barnmorskan (som för övrigt var hur gullig och förstående som helst) gav mig en megabinda och de där fula trosorna/avklippta strumpbyxorna att stoppa den i. Tydligen skulle jag fortsätta läcka tills allt var över.
Efter vattnet gått, började värkarna komma igång rejält! Jag hamnade i förlossningssängen, och efter det tog jag mig knappt ur den innan allt var över. Lustgasen var min bästa vän i början, och större delen utav förlossningen. Emellanåt kändes det som om jag skulle andas in slangarna ner i halsen, så ont hade jag. Jag ville bara ha mer smärtlindring.
CTG var satt igen, och skulle sitta kvar resten utav tiden. Nu visste jag hela tiden exakt när värkarna var på gång, vilket både var skönt och skrämmande, speciellt som de var uppe på max.
Efter att ha försökt stå ut några timmar, valde jag att få en epidural. Jag är livrädd för nålar, men det var skit samma i det läget. Jag märkte knappt att de gav mig den, så väck av smärta var jag. Det kändes som jag skulle dö! Och tack gode gud att jag faktiskt fick den, för jag fick då en stunds vila. Det var helt underbart att slippa värksmärtorna en stund, och jag somnade nästan. Lillens pappa somnade på riktigt han... Efter någon timme tyckte dock barnmorskan att värkarna avstannat, och gav värkstimulerande dropp. Nu blev det riktigt jobbigt igen, speciellt då det blev så mycket starkare värkar snabbt igen. Någon gång runt fem-tiden (kanske sex) var jag helt öppen, livmodertappen utplånad och allt sånt där som ska vara klart innan man får börja krysta. Dock fick inte jag göra det än på ett antal timmar...
Julius hade liksom stannat i förlossningskanalen, med ett fåtal centimeter kvar att sjunka ner innan jag fick krysta. Det var nu det började göra ännu ondare, och allt kändes pest och pina. Tydligen kan man inte bedöva mot den smärtan man känner när bebisen ligger så långt ner, utan man får stå ut. För de flesta går dock den här fasen något snabbare än för oss. Under ungefär fem-sex timmar utan att något hände, kände jag mig oerhört plågad. Jag led, jag bönade och bad om kejsarsnitt, ville dö - kunde ingen skjuta mig? Det där är ungefär allt jag minns utav de timmarna. Jag vet att personalen byttes någon gång på morgonen, men jag minns inget utav det. Minns inte alls vem som var där i rummet med mig, vad de sa, vad som hände... Jag var helt väck utav smärtan, som aldrig verkade gå över.
Ungefär vid elva på förmiddagen konstaterades det att J äntligen låg tillräckligt långt ner för att jag skulle få krysta. Man hör hela tiden att man som föderska känner när man ska krysta, att man vet hur man gör; det kommer naturligt. Snacka om att jag då kände mig dum, för jag kände då ingen skillnad på de värkarna och de jag haft de senaste timmarna! Inte heller lyckades jag göra rätt i början när jag skulle krysta. Jag lyckades inte ta i ordentligt och på rätt sätt. För att det skulle bli lätare för mig att ta i ordentligt, knöts ett lakan åt mig. En knut i min ände, en i barnmorskans. Vi höll i varsin knut, och drog när värkarna kom. Tydligen blev jag helt knallila i ansiktet (har jag fått höra efteråt) av ansträngningen, sambon trodde typ jag skulle sprängas.
Efter ca 55minuters krystande, kom till slut lille Julius till världen, klockan 11:55. Det sa verkligen bokstavligen talat "plopp" när kroppen kom ut, och jag fattar numera varför man ibland kallar det för att en gravid kvinna snart ska "ploppa".
I och med att de på Ryhov i Jönköping är väldigt bra på att förebygga och förhindra sprickor, slapp jag det mesta. Några stygn inuti, och några på ena blygdläppen, det var allt. Öm, en rätt stor aning väck och trött som sjutton, fick jag till slut se personen som bott i min mage så länge. Tydligen blev jag först chockad när jag fick höra att det var en pojke, men när jag fick se honom smälte jag. Han var så fruktansvärt fin, trots att han var ett conehead i början ;)
Moderkakan kom väl inte alltför långt efteråt, max en kvart tror jag... Och det, det var min förlossning, ungefär allt jag minns utav den. Det värsta jag varit med om, men också det bästa eftersom den gav mig Julius.
Kommentarer
Trackback
