Först vill jag börja med att säga, att jag minns knappt några klockslag. Jag förstår inte de som lyckas skriva in med exakta minuter när vad hände, hur klarar man av att hålla koll på klockan? Jag var så väck större delen utav tiden, att jag knappt fattade någonting. Smärtorna kändes nästintill outhärdliga, vem sjutton vill då kolla på klockan?! Min förlossning var inget extravagant, inga direkta konstigheter, inga komplikationer... Förmodligen vad som anses vara en helt normal förlossning, men för mig var det självklart speciellt.

Såhär minns jag det, det här minns jag:

Sex dagar innan skrutten bestämde sig för att komma ut, gick slemproppen. Ungefär lika många dagar (give or take någon dag) hade jag förvärkar, hela nätterna. På dagtid gick det över i princip helt och hållet, de kom helt enkelt när jag låg ner. På förmiddagen den 14e, var jag nere på ca fem minuter mellan värkarna, ett par med tre-fyra minuters mellanrum. Under dagen avtog de, för att sedan komma tillbaks på eftermiddagen. De började komma något tätare framemot eftermiddagen/kvällen, men jag trodde att bebis bara jäklades med mig fortfarande. Dessutom ville jag absolut INTE åka in till förlossningen, livrädd som jag var, trots att jag verkligen ville ha ut skrutt.
Senare på kvällen gjorde det bara mer och mer ont, men jag klarade fortfarande av att andas igenom dem utan alltför stora problem. Tänkte att; det kommer inte hända något inatt heller, mer än att bebis tänker plåga mig. Sambon däremot, han tyckte vi skulle åka in. Han sa att, om han somnar och vi behöver åka in, skulle jag inte kunna väcka honom. Att det var bättre att ta det säkra före det osäkra.

Så, runt 21:30 var vi inne på förlossningen, CTG sattes, och värkarna kom fortfarande oftast med ca tre minuters mellanrum, emellanåt en-två minuter. Enligt CTG:t låg värkstyrkan på mellan 25-30, och jag trodde inte det skulle kunna bli alltför mycket värre. Inte sjutton kunde det väl gå ända upp till 100? Då skulle man ju typ dö, tänkte jag... Ojoj, klart det senare skulle gå upp dit...
Det konstaterades att jag redan var fyra centimeter öppen när första undersökningen gjordes någon gång före klickan tio. Förlossningen var igång, surprise surprise! Det var bara att köra in mig på ett förlossningsrum, försöka göra sig lite hemmastadd och försöka få tiden att gå.

Runt en timme (kanske 1,5?) efter att vi kommit in, gick vattnet. Jag var helt oförberedd, kände plötsligt att det bara rann längs med benet, och kollade chockat ner. Mina mjukisbyxor som jag ville fortsatt ha på mig, var helt blöta. Det var bara att slänga av sig dem, och ta på sig de hemska sjukhuskläderna. Barnmorskan (som för övrigt var hur gullig och förstående som helst) gav mig en megabinda och de där fula trosorna/avklippta strumpbyxorna att stoppa den i. Tydligen skulle jag fortsätta läcka tills allt var över.

Efter vattnet gått, började värkarna komma igång rejält! Jag hamnade i förlossningssängen, och efter det tog jag mig knappt ur den innan allt var över. Lustgasen var min bästa vän i början, och större delen utav förlossningen. Emellanåt kändes det som om jag skulle andas in slangarna ner i halsen, så ont hade jag. Jag ville bara ha mer smärtlindring.
CTG var satt igen, och skulle sitta kvar resten utav tiden. Nu visste jag hela tiden exakt när värkarna var på gång, vilket både var skönt och skrämmande, speciellt som de var uppe på max.

Efter att ha försökt stå ut några timmar, valde jag att få en epidural. Jag är livrädd för nålar, men det var skit samma i det läget. Jag märkte knappt att de gav mig den, så väck av smärta var jag. Det kändes som jag skulle dö! Och tack gode gud att jag faktiskt fick den, för jag fick då en stunds vila. Det var helt underbart att slippa värksmärtorna en stund, och jag somnade nästan. Lillens pappa somnade på riktigt han... Efter någon timme tyckte dock barnmorskan att värkarna avstannat, och gav värkstimulerande dropp. Nu blev det riktigt jobbigt igen, speciellt då det blev så mycket starkare värkar snabbt igen. Någon gång runt fem-tiden (kanske sex) var jag helt öppen, livmodertappen utplånad och allt sånt där som ska vara klart innan man får börja krysta. Dock fick inte jag göra det än på ett antal timmar...

Julius hade liksom stannat i förlossningskanalen, med ett fåtal centimeter kvar att sjunka ner innan jag fick krysta. Det var nu det började göra ännu ondare, och allt kändes pest och pina. Tydligen kan man inte bedöva mot den smärtan man känner när bebisen ligger så långt ner, utan man får stå ut. För de flesta går dock den här fasen något snabbare än för oss. Under ungefär fem-sex timmar utan att något hände, kände jag mig oerhört plågad. Jag led, jag bönade och bad om kejsarsnitt, ville dö - kunde ingen skjuta mig? Det där är ungefär allt jag minns utav de timmarna. Jag vet att personalen byttes någon gång på morgonen, men jag minns inget utav det. Minns inte alls vem som var där i rummet med mig, vad de sa, vad som hände... Jag var helt väck utav smärtan, som aldrig verkade gå över.

Ungefär vid elva på förmiddagen konstaterades det att J äntligen låg tillräckligt långt ner för att jag skulle få krysta. Man hör hela tiden att man som föderska känner när man ska krysta, att man vet hur man gör; det kommer naturligt. Snacka om att jag då kände mig dum, för jag kände då ingen skillnad på de värkarna och de jag haft de senaste timmarna! Inte heller lyckades jag göra rätt i början när jag skulle krysta. Jag lyckades inte ta i ordentligt och på rätt sätt. För att det skulle bli lätare för mig att ta i ordentligt, knöts ett lakan åt mig. En knut i min ände, en i barnmorskans. Vi höll i varsin knut, och drog när värkarna kom. Tydligen blev jag helt knallila i ansiktet (har jag fått höra efteråt) av ansträngningen, sambon trodde typ jag skulle sprängas.

Efter ca 55minuters krystande, kom till slut lille Julius till världen, klockan 11:55. Det sa verkligen bokstavligen talat "plopp" när kroppen kom ut, och jag fattar numera varför man ibland kallar det för att en gravid kvinna snart ska "ploppa".
I och med att de på Ryhov i Jönköping är väldigt bra på att förebygga och förhindra sprickor, slapp jag det mesta. Några stygn inuti, och några på ena blygdläppen, det var allt. Öm, en rätt stor aning väck och trött som sjutton, fick jag till slut se personen som bott i min mage så länge. Tydligen blev jag först chockad när jag fick höra att det var en pojke, men när jag fick se honom smälte jag. Han var så fruktansvärt fin, trots att han var ett conehead i början ;)

Moderkakan kom väl inte alltför långt efteråt, max en kvart tror jag... Och det, det var min förlossning, ungefär allt jag minns utav den. Det värsta jag varit med om, men också det bästa eftersom den gav mig Julius.

Visst hade jag räknat med alldeles för lite sömn när bebis kommit. Tror att de flesta är väldigt medvetna om att man inte får sova lika mycket när man har en ny liten varelse hemma. En som har sina egna tider och även bestämmer resten utav familjens tider. Någon som vill ha mat och ny blöja med hyfsat jämna mellanrum. Någon som äter bra mycket oftare än en själv.

Men, så lite som jag fått, hade jag på sätt och vis ändå inte räknat med. Vissa dagar kan jag knappt stå upprätt, ögonen går i kors och huvudet bultar. Jag blir grinig, lättirriterad, slö och orkeslös. Känns som jag klagar på allt, och ibland blir jag rädd att det ska gå ut över lillen. Tidigare i denna veckan sov jag till exempel i snitt tre timmar/dygn. Jag trodde seriöst jag skulle bli galen! Sen fick jag förra natten någonstans mellan fem-sex timmar totalt (lillen sov första vändan nästan 4,5timme! Första och enda gången än så länge...) och kände mig nästan välsignad, fattade knappt att det var sant och kände mig en stund nästan helt utvilad. Men, inatt var det dags igen... Ingenting varar för evigt, och det blev runt två-tre timmars sömn igen. Då sambon är hemma idag, lämnade jag lillen till honom vid tio i åtta imorses, och sov ungefär 1,5 timme till. (sambon sover på soffan i vardagsrummet eftersom jag inte klarar av att han luktar massa rök, eller att han snarkar något öronbedövande och ger både mig & lillen ännu mindre sömn)

Jag hade inte räknat med mycket hjälp från sambon på nätterna, men någonstans hade man ju hoppats på mer... Han slocknar som en stock på kvällarna, och går sedan inte att väcka. De dagar han jobbar sover han runt sex-sju timmar i sträck, och när han är ledig; mellan åtta-tio timmar. Dessutom kan han ibland somna en stund på eftermiddagen, beroende på vad han gjort i övrigt. Jag tycker det känns fruktasvärt orättvist. Han säger bara att han "faktiskt jobbar om dagarna", precis som om det inte är ett mer än heltidsjobb att ta hand om lillen. Jag hade gärna jobbat lite jag med, men lillen behöver mig. Vet emellanåt inte vad jag ska ta mig till med det hela. Känner mig dessutom stressad för att inget blir gjort här hemma. Det är smutsigt, stökigt... Känns som jag ibland bara plockar och plockar men det inte blir någon skillnad. Han ser inte skiten på samma sätt som jag gör.

Önskar någon kunde komma och hjälpa mig. Antingen låta mig sova mer om nätterna, eller städa ordentligt. Har gått så långt att jag sa till sambon, att jag önskar mig en HELT städad lägenhet antingen till Alla Hjärtans Dag, eller i födelsedagspresent. Vilket som, bara det blir rent och utan saker liggandes överallt. Och då menar jag verkligen rent, är normalt mycket petigare med det än vad jag orkat de senaste månaderna. Uääääää, som lillen säger ibland!

Ja, äntligen börjar saker gå över. Kom igår kväll på att mitt tandkött inte blöder längre. Äntligen! Har haft i princip konstant tandköttsinflammation sedan rätt tidigt i graviditeten (minns inte exakt när) och fick höra att det går över när bebis är ute. Då trodde jag givetvis att det handlade om dagarna efter förlossningen, men där hade jag fel! Det har inte gått över förrän nu i veckan, och det är verkligen enormt skönt att slippa mängder med blod i handfatet varje gång man borstar tänderna. Får vi bara hoppas att det inte kommer tillbaka, jag vill gärna behålla mina tänder resten av livet, och tandköttsinflammationer ökar ju tyvärr risken för tandlossning.

En annan sak som är över sedan några dagar, är avslaget. Även det mycket efterlängtat då jag inte finner det det minsta bekvämt att behöva använda bindor. Inte heller luktar det gott i badrummet efter dem, och inte sjutton orkar man springa och byta soppåse efter varje gång man varit på toaletten. Sen är det nog ingen som trivs med att blöda nedtill heller, även om det varit ytterst lite sedan ungefär andra-tredje veckan efter förlossningen. Nu blir nästa blödning mensen, vilken jag hoppas ska dröja ett litet tag i alla fall. Oavsett, så är det back to tamponger när det sker.

Vad som däremot fortfarande inte är borta, är de förbannade hemorrojderna. Jag promenerar en liten bit ett par gånger i veckan, och dricker mer vatten än förut, men än så länge verkar det inte ge särskilt mycket resultat. Vissa dagar känns det som att de är på väg att krympa, för att plötsligt svullna upp igen. Mig inte gilla at all. Måste ju ringa och boka tid för efterkontroll också, och då vill jag att de ska vara borta. Puts väck.

Äntligen har det hänt något med min vikt! När jag vägde mig för någon vecka sedan på Clas Olson (med ytterkläder på) låg jag på 69,7kg. Idag när jag vägde mig hos syster-yster, låg jag på 65,5. Fyra kilos skillnad! Inte illa, fortsätter det såhär bör det inte ta alltför många månader innan jag är tillbaks på min "startvikt". Vägde 58kg före graviditeten och dit ska jag tillbaks... Ligger ungefär där jag bör ligga i vikt.

Så, jag ska fortsätta att helst ta ett par promenader i veckan, och åtminstone låta bli godis i fortsättningen med. Helst borde jag låta bli annat sött också, men riktigt där är jag inte än. Äter inte sådant varje dag i alla fall så... :)

Och ja, jag vet att folk säger att kilona bara rinner av en när man ammar, men riktigt så funkar det uppenbarligen inte för mig. För jag ammar fulltid. Äter ungefär lika mycket som förut. Emellanåt ammar jag lillen med max en timmes mellanrum, så det är ju inte som att han äter lite. Och nej, jag tänker inte banta. Det är ohälsomsamt speciellt när man ammar.

Jag fattar inte. Hur lång tid tar det normalt innan bröstmjölksproduktionen anpassar sig efter hur mycket bebisen äter? De allra första dagarna efter förlossningen väntar man på att det ska komma mer, för det har knapt börjat komma något. Jag läckte inte överhuvudtaget innan lillen föddes.
När det väl kommit igång, verkar det inte vilja ta slut. Förut kunde han dricka tutten hyfsat "tom", så att det inte gick att få ut nåt mer. Nu finns det femtielva gånger mer i tuttarna än han äter. Varje gång han släpper i början utav amningen, sprutar bröstet. Och jag menar verkligen sprutar. Rätt ut. Vänster bröst var först ut, och sprutar numera två strålar åt gången. Höger är ännu "bara" en stråle. Och lillen blir nersprutad nästan varje gång. Varför blir det sådant tryck? När lugnar det ner sig?

Jag sover med amnings-BH med amningsinlägg i kuporna. Gör jag inte det, blir sängkläderna blöta utav bröstmjölk. Inläggen följer med dygnet runt, och behöver bytas ett par gånger dagligen. Efter amning kan jag fortfarande få till rejäla strålar med mjölk. Shit, jag fattar inte. Hoppas man slipper mjölkstockning bara, har fattat det som att det beror på att brösten blir för fulla?

Och stackars lillen, mjölk i ansikte, på huvud, kläder, händer... Vad som nu råkar komma i vägen för strålen. Jag försöker finslipa min teknik med handduken som skydd, men är inte alltid tillräckligt snabb. Börjar dock bli bättre på det, så riktigt lika nersprutad blir han inte längre. Inte så länge jag är med ordentligt. Man borde nästan göra det till en sport. Vem sprutar längst? Vem är snabbast på att blockera strålen? Vilken bebis är torrast efter amning?

Lite får man ju faktiskt lov att skoja till det om sitt underliv. Speciellt när det gjort så ont dels under förlossningen (skojar du eller?!) samt ett tag efteråt. Än så länge ömmar det fortfarande, men det blir bättre och bättre dag för dag. Efter att i förrgår börjat torka så smått med våtservetter efter att tidigare ha duschat efter varje toabesök, vågade jag mig igår på att försiktigt kika hur det ser ut. Funderade över vad det var som emellanåt kliar och gör lite ont och tyckte det var på tiden. Kan ju inte direkt gå och bli rädd för mig själv downstairs.
Ja, bland det första jag ser (efter allt j-a hår som tagit över där nere) är ett snöre som sticker ut lite grann. Seg i kolan som jag är, fattar jag först inte vad sjutton det är. Börjar dra lite försiktigt i det och upptäcker att det sitter fast i blygdläppen! Sytråd. Eller vad det nu heter. Jag blev ju sydd efter förlossningen.
Har då skämtat om att jag har uppdragbar fitta efteråt. Vad är annars snöret till för? ;) På något sätt måste jag vl så småningom komma igång där nere med, haha!

Jag tror även att svullnaden nedtill blivit lite bättre. Allt har känts nåt halvt enormt där nere när man försökt torka sig eller dylikt. Blygdläpparna, mellangården, klitoris. Okej, det kanske inte är så konstigt då det ändå tänjts ut och fått jobba på, men klitoris??? Varför är den svullen? Är ju nästan riktigt skönt att torka sig lite extra just därpå. Ömt, men skönt. Är det normalt eller? Ytterligare skumma saker man upplever efter en förlossning, uppenbarligen... Någon borde skriva en bok om allt det där ingen annan berättar för en.

Okej, rubriken låter helt sjuk. Så får det vara, för jag tänkte faktiskt tipsa om en lite underlättande grej.

Har hört att de flesta blir väldigt hårda i magen efter förlossningen, och så även jag. Nu hör hård mage till vanligheterna för mig, men det känns jobbigare för tillfället eftersom det trycker på utan att riktigt vilja komma ut. Så, för att få bättre tryck, ka man testa att nästintill stå upp ovanför toastolen. Lite hukad, man vill ju pricka rätt också, men gravitationen fungerar bättre i mer stående läge, och det gör inte lika ont i underlivet att pressa! Tack vare det (och kanske även det faktum att jag kör upp duschstrålen i rumpan efter varje toabesök, haha! Allvarligt alltså, jag gör det) har jag nu lyckats bajsa fyra dagar i sträck. Jag är fortfarande rejält hård, men det kommer ut en del i alla fall :)

Ja, ville bara säga det, ifall nu någon annan har samma problem och desperat vill testa något de inte tänkt på...

Så sjukt vilka egentligen rätt så komiska situationer man hamnar i nu. Vi (våran lilla familj- jag, sambon och sonen) var på A6 en sväng idag. Tänkte kolla lite julklappar, köpa en bröstvårtskräm och någon ny liten body till lillfisen. Han hade bara två i storlek 50, för vi tänkte förut att det inte behövdes fler, men icke! De blir ju nedkladdade med diverse saker inifrån kroppen hela tiden. Spya, kiss eller bajs. Ja, köpte två stycken i alla fall, den ena med en elefant på och den andra... Hur söt som helst, en vit med texten "best present ever". För det är han, lillen. Bästa presenten någonsin.

Just ja, hamnade lite off topic. Efter ett tags vandrande, så kände jag hur det började kännas som ena bröstet skulle sprängas. Alltså, riktigt pulserade och tryckte i det. Dags att amma tänkte jag, och hade redan kikat ut att det fanns ett amningsrum på A6. Så dit gick vi, och jag försökte väcka lillen som sov så gott i sin vagn. Dock tog han sån tid på sig att bröstet började läcka. Då menar jag riktigt läckage. Började rinna och rinna, och sambo försökte hjälpa mig att torka. Han tog tag lite i bröstet och ojsan! Det sprutade tvärs över ansiktet på lillen! Rätt ut, verkligt sprut. Trodde inte att det där kunde hända. Läcka som droppar; visst, men spruta rätt ut bara för att man tar lite på bröstet? Vi kunde inte låta bli att börja skratta. You had to be there.
Fick mjölka mig själv över handfatet en stund istället, medan sambon bytte blöja på lillen som istället för att vilja äta, bajsade. Ojojoj, vi kunde verkligen inte sluta skratta på en stund!

Till slut lyckades jag dock mata honom, köpa ett par vinterskor till mig, och ta en promenad til Ryhov där sambon bl.a. hämtade ut lite mediciner till sig själv. En lustig dag idag. Så roligt en liten gör livet egentligen :)

Igår kväll lyckades jag äntligen bajsa. Första gången efter förlossningen, och det var ärligt talat så skönt efteråt. Inte helt okej ännu i magen, men jag lyckades lite till slut! Hade så fruktasvärt ont i rumpan, men samtidigt i underlivet, så vågade inte ta i. Till slut fick jag lite nog, satt i evigheter och yes! Hårt, men bajs. Så är det när man spruckit lite.

Så vad jag var mest tacksam för igår (förutom sonen såklart!) var att jag lyckades bajsa. Det är de små glädjeämnena i livet...