Efter lunch blir det idag riskettan för min del. Låter kul, lyssna på information om alkohol, droger, trötthet... I typ tre timmar. Tror jag vet det mesta redan, eller ja, kortfattat i alla fall. Dessa tre saker gör en till en sämre förare, kort och gott. Men, ska man ta körkort, måste man ju gå på det, så då gör jag det.

 

På fredag är det dessutom halkkörning som gäller för mig. Gissa om jag är nervös? Jag är lite ovän med växelspaken fortfarande ju. Fem dubbellektioner, och jag kan fortfarande inte hela grejen ordentligt. Har en till dubbellektion innan halkan, på onsdag, kommer det räcka? Är det då växlingen släpper? Kommer jag lyckas på fredag? Har hört att et är nästintill omöjligt att bli underkänd, bara man lyssnar på vad de säger där, och gör som de säger. Men, jag är nervös! Ska jag våga sladda, släppa taget osv? Jag som är i princip överdrivet försiktig på kärlektionerna...

 

Ni som kört halkan, ge mig gärna tips!

Lillen blir bara smartare och smartare. Det märks på honom att han förstår mer än vad han själv ibland verkar vilja ge sken utav. Det är en klipsk pojk den där. Om vi tar ett exempel: han går och drar i någon utav mina böcker i bokhyllan. Jag säger nej, och skakar på huvudet. Han gör något gulligt, som t.ex indianljud (det där då man öppnar munnen, gör ljud, och tar handen fram och tillbaka mot munnen för att framkalla ett varierat ljud) för att distrahera mig en stund. Så fort jag charmas och eventuellt tittar åt ett annat håll, är han på mina böcker igen. Proceduren upprepas några gånger.

 

Jag är rätt säker på att han förstår vad nej betyder vid det här laget. Han brukar ibland sluta med det han inte får göra, ett litet tag. På sistone känns det dock som han testar mig mer och mer. Vill inte sluta förrän jag kommer till honom och tar bort hans hand, alternativt flyttar på honom. Då kan han emellanåt gå tillbaks dit han var igen, och göra likadant. Proceduren kan upprepas ett par gånger.

 

Häromdagen hade vi även en lite intressant konversation. Ja, så intressant som den kan bli med en nio-månaders bebis. Ungefär såhär löd den: 

 

 

Undrar hur mycket han förstår egentligen?

Helt ärligt, så hade jag faktiskt glömt bort att jag har en blogg. Har haft spå mycket annat att tänka på, samt sysselsätta mig med, att det liksom gled ur minnet. Oops! Antar dock att det inte direkt är särskilt många som tänkt på det, eller saknat mina inlägg. Jag har ändå bara en enda följare på Bloglovin' t.ex. Mina sidvisningar/unika besökare brukar vara ett lågt antal. Så... Ja, vad ska jag säga? Jag önskar fler saknade mig här...

 

Kommer dock bli enormt dåligt med inlägg framöver också, eftersom blogg.se inte har någon app för Android, och det inte längre fungerar att MMS-blogga. Jag har en Android, fr.o.m nästa vecka nån gång har jag inte längre något internet hemma. Ingen idé om jag inte har en ordentlig dator som är tillräckligt kompatibel med internetanvändningen. Känns jättemärkligt att tänka tanken... Jag kommer, för första gången på fem år, inte längre ha något internet hemma. Jag kommer vara tvungen att sköta mina ärenden hos bank, FK m.m hemma hos någon annan, och vara tvungen att anpassa mitt internetanvändande efter dem. Jag vill inte vara utan! *snyft*

Idag är världens bästa lila skrutt redan nio månader! Känns som om tiden går så oerhört snabbt, 3/4 av ett år har redan gått, bara 1/4 kvar till hans första födelsedag... Wow. Nedräkningen började för länge sedan visserligen, men nu börjar det närma sig med stormsteg! Finaste gullungen <3

 

Emellanåt känns det som om uvecklingen inte går så mycket framåt längre, men när man täkre efter, så gör den nog det ändå. Hans prat låter mer och mer som riktigt prat. Han har långa dialoger för sig själv, där man undrar vad han egentligen säger. Han kan vinka, och gör det mer och mer när någon annan t.ex vinkar hejdå till honom. Han klappar ofta händerna åt sig själv, eller sitt favoritprogram på tv. Jag har lärt honom "indianljud" (om ni förstår vad ja menar) och han försöker göra dem själv - dock med knuten näve eller med leksaker. Sätter man sin hand på hans mun, börjar han dock göra ljud så det blir riktigt. Han blir mer och mer stabil. Jag har lyckats få honom att stå upp på egen hand i ca en halv minut innan han kom på det och satte sig ner. Några gånger har jag även fått honom till att gå uppemot tio steg genom att enbart hålla mig i en hand, istället för i båda två. Det är dock väldigt svårt att få till, han har blivit väldigt feg på senare tid... Vi var rätt många som trodde han redan skulle lärt sig att gå vid det här laget, med tanke på hur länge han gått utmed möbler samt med hjälp av andra. Ibland kastar han tillbaka bollen till en, när man kastat den till honom och man ber honom om det.

 

Tja, han lär sig ändå mer saker hela tiden, även om det är så saker. Men, det är sååå sött mycket av det han gör! :)

 

Igår körde jag på körskola för första gången! Jag hade överhuvudtaget inte kört på över två årföre gårdagens körning,så det var ändå lite nervöst. Vilken ordning gör man allt liksom? Starta bilen, hum... Koppling, broms, parkeringsbroms, växelspak... Det kändes lite "eh..?" till en början, men det gick väl hyfsat ändå. Jag lyckades hålla bilen rätt på körbanan, fick backa (har jag aldrig gjort förut!), köra runt kring samma område (uppe vid Elmia) för att till slut köra ner till körskolan. Sa från början att jag inte ville köra i stadstrafik, men det var inte så farligt det lilla jag körde i stan sen ändå. Körläraren tyckte att jag skulle klara av det, för enligt henne märktes det åtminstone att jag kört bil nån gång förut. Phu! Känner mig dock fortfarande lite nervös, för jag har nästan glömt bort i vilken ordning man startar bilen igen. Så kan det gå! Kan någon förbättra prestandan på mitt minne åt mig? ;)

 

Ja, så imon är nästa körlektion, då blir det nog mer vägkörning och parkering. Jag suger på att parkera, just saying. Kan vara bra att träna på då.

 

Har även haft två teorilektioner, av fyra totalt, men bör väl läsa lite mer än så. Har dock inte riktigt haft tid/ork att göra det hemma än, har en liten skrutteplutt som gärna försöker rycka i böcker man läser emellanåt :p Får väl börja läsa teori på kvällarna när han somnat istället antar jag. Tror det kan vara bra att t.ex kunna vad olika vägmärken betyder när man är ute och kör, eller?

 

Nä, nu har jag fått nog av min dator, detta inlägg tog mig nästan två timmar att skriva eftersom datorn/internet hängde sig, datorn hamnade i viloläge, webbläsaren vägrade svara osv. Om jag hade vetat förut vad jag vet nu, hade jag köpt en "normal" dator förut, istället för den här.

Det är numera jag det. Trodde aldrig jag skulle kunna använda de orden om mig själv, trots alla svårigheter. Även om det varit väldigt mycket upp och ner, och jag ibland varit på vippen att lämna lillens pappa på grund av diverse saker, så har jag ändå någonstans hoppats och trott att det skulle lösa sig. Att saker skulle bli bättre. Jag har alltid velat, att när jag skaffar barn, så ska det vara för alltid så att säga. Resten av livet. Jag ville att mitt/mina barn skulle få en kärnfamilj och föräldrar som kom överens, som inte bråkade eller lät barnen komma emellan. Att eventuella syskon skulle ha båda föräldrarna gemensamma. (inget ont mot mina halvsyskon, de är lika mycket mina syskon ändå, men visst hade det varit roligare om vi alla fått växa upp tillsammans?)

 

Nu har alla de där drömmarna och förhoppningarna krossats för alltid. Det finns inget mer att göra just nu, ingen återvändo. Han förstörde tyvärr alltsammans. Varför? Bra fråga... Hur? Genom att ha haft en affär med en äldre kvinna (jag vet vem hon är, var hon bor mm, men så mycket detaljer tänker jag inte gå in på) i runt ett års tid. Från det att jag var höggravid med lillen. Plötsligt känns det som allt har varit en lögn hela tiden. Som vi aldrig var en familj från första början. Samtidigt har jag fått en förklaring på varför han inte verkade bry sig, eller verkade villig att försöka jobba på förhållandet. Varför ta den svåra vägen när man har någon annan som bor nära och villigt särar på benen utan att ifrågasätta någonting, eller ställa några som helst krav? Och hon, hon visste hela tiden att han hade sambo och bebis. Kalla, grymma människa som själv även hon borde veta bättre. Kallar sig för vänner...

 

Ja, jag har massor jag vill få ut egentligen, jag vill svära, jag vill skrika, jag vill skälla ut alla som vetat, men speciellt den där kvinnan. Tyvärr kan man inte alltid få som man vill. Väldigt sällan får man som man vill. Dessutom finns det folk som kommer störa sig på den del jag har delat med mig utav här redan. Sånt är för privat, man bör inte berätta för andra... Men jag mår skit, och jag vill få ur mig åtminstone delar av det hela. Jag kan visa den respekten att jag inte öser ur mig precis allt, men när jag själv inte fått den respekten att behandlas väl, så kan jag inte hålla inne allt. Det är ändå inte bara mitt liv som är förstört just nu, utan även lillens.

 

Bara hoppas jag lyckas lösa allt runtomkring nu.

Som sagt, dåligt med inlägg här nu. Lillens pappa har tagit med sig sin dator, och jag har bara en pluttig minilaptop som konstant hänger sig när jag försöker surfa på internet. Bra, jag har internet men ingen fungerande dator, han har fungerande dator men inget internet.

 

Om någon därute skulle råka ha en hyfsat fungerande dator till övers därhemma, så tar jag tacksamt emot den! :P Kan vara bra att ha så jag kan ha e-legitimation, fixa ärenden på f-kassan, banken osv via internet. Jobbigt att behöva fixa det på andra ställen när man har en bebis och så mycket annat att tänka på. Kommer inte ha särskilt mycket pengar till övers heller, inte för att jag haft det förut heller, men nu blir det ännu mindre. Hoppas i alla fall på att lyckas få bostadsbidrag till hyran för oktober. Går det så snabbt tro?

 

Och jo, en sak till förresten. Så länge jag inte kan sitta på en annan dator och kan ta med bilder på nåt vis, så kommer det tyvärr inte komma några fler bilder på bloggen. Denna datorn kan inte hantera bilder på det viset.

Haha, vad sjukt egentligen! Jag har vunnit i typ den första tävlingen någonsin... Och jag hade t.o.m glömt bort att jag tävlat! Men, jag har i alla fall vunnit två biljetter till Bokmässan i Götenorg, har för mig det var sista helgen i månaden. Nu borde jag ju verkligen få tummen ur röven och skriva färdigt åtminstone något kapitel på den bok jag påbörjat (eller en annan, jag har så sjukt många idéer!) för det lär väl finnas förläggare man kan visa sina idéer/utkast för där, eller? Jag är faktiskt bra på att skriva, oavsett vad ni som läser bloggen tycker om min skrivstil här :) Men, helt off topic nu.

 

Vem ska gå med mig på mässan då? Hum. Ska ju vara någon annan som är intresserad av böcker, och att läsa... Själv har jag alltid varit en bokmal, bara på senare tid jag inte haft lika mycket tid att läsa tyvärr.

Kan mycket väl hända att det blir en del torka här. På bloggfronten alltså. Beror lite på vad som händer och sker, hur man lyckas lösa saker, om man lyckas lösa dem. Just nu vet jag inte ens var jag ska börja, man får så olika information om hur man ska gå tillväga att mitt huvud bara snurrar. Tydligen bör jag i alla fall inte prioritera körkort för tillfället, men jag vet inte, är inte det ännu viktigare nu? Kunna ta sig nånstans, ha en hans att få ett jobb när lillen blir tillräckligt stor? Har ju dessutom redan betalt en del på det, köpte ett paket...

 

Åh, jag vet inte vad jag ska ta mig till! Javisst, de finns de som säger att jag/vi kan komma till dem några dagar, men ingen bor i samma stad :( Så går det när man bor i en stad där man knappt känner någon. Kan inte någon bara skriva en lista på hur jag ska gå tillväga, i turordning? Det här ska göras först, sen vänder man sig dit osv. Varför ska allt vara så svårt för mig, när det inte är jag som gjort fel?

Upptäckte precis att mina två senaste inlägg har samma rubrik. Har jag extremt kort minne? Är förvirrad? Något måste det ju vara... Jaja, nu får det väl vara så då. Snurrigt.

Eller? Klart att det är! Åtminstone i det här fallet. Vilket då? Jo, att sätta igång med sitt körkort på riktigt.

 

Förut har jag alltid tänkt att jag skulle tamitt körkort innan jag fick barn. Allra senast under graviditeten i så fall. Hur svårt kan det vara liksom? Dock har det av olika anledningar inte blivit så... Mest för att jag inte kunnat övningsköra med någon, och inte har så värst bra finanser, så körskola skulle bli så fruktansvärt dyrt. På sistone har jag dock mer och mer känt att; Nä, nu f-n ska jag ta mitt körkort. Så idag gjorde jag slag i saken - jag gick runt till olika körskolor. Skulle kolla hur flexibla de är med körlektioner, om man eventuellt kan ta med sig lillen, hur mycket det kostar, hur trevliga de är osv. Ni ska tro att det var rätt svårt. Var inte stället stängt, eller personalen ute (eh, hur vågar man lämna ett ställe helt öppet och obemannat?) så kunde man inte alls komma in med vagnen. Det var trappor upp till nästan vartenda ställe!

Efter många om och men hittade jag i alla fall ett ställe, där jag kunde komma in med vagnen, och där de hade personal inne. Jättetrevlig sådan dessutom! (hoppas de kommer fortsätta så, man kan ju alltid vara trevlig för att sälja sig/sitt företag men visa sig vara tvärtemot...) Man har möjlighet att låna datorer för teoriplugg 24/7, ta lektioner sena eftermiddagar, och det inom kortare tidspann. Jag ville ju först tagit en intensivkurs, men tror inte jag lyckas lösa det med lillen, så en-två månader får duga istället. Dessutom, så sa de att det kan vara okej att ta med sig lillen nån gång ibland när man ska plugga, om det inte är så mycket folk där i övrigt. Toppen! Ytterligare ett plus var priset; 12500:- för 20körlektioner, all teori inkl. böcker & sånt, bägge riskdelarna, samt lån av bil vid uppkörning. Helt överkomligt, bara hoppas jag klarar mig på det.

 

Nu ska jag ta mig fan ha mitt körkort! Håll alla tummar och tår ni har för att det ska gå bra för mig! :)

Lovade ju mina läsare lite bilder från Borgholms slott. Dock har jag varit grymt seg på att läga upp några, men bättre sent än aldrig! Så, jag lägger upp lite bilder här, absolut inte alla (hey, jag tog ca 250 bilder totalt den helgen, tror runt hundra var från det slottet...), men lite smakprov :)

 

 

 

 

 På väg in

 

 

 

 

 Vadå F?

 

 
Lite utsikt

 

 

 Det fanns bokstäver lite här och var... Förstod aldrig varför.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Japp, då upptäckte jag ytterligare en idag. Nummer sju. Min lille bebis på 8,5 månad, har redan sju tänder! Helt galet ju! Var kommer de ifrån? Verkar växa lite som ogräs, haha!

 

Jag har funderat på det några gånger den senaste veckan, om det var något på gång. Inte för att det denna gång märkts på humöret eller så, men det kändes som om det såg lite vitare ut just där tanden ploppade ut. Avfärdade dock detta ungefär lika många gånger som jag funderade. SÅ dreglig har han inte varit. SÅ grinig har han inte varit. Inte ens lös i magen. Ingenting. Och så, idag, på kvällen. En liten, liten tand har spruckit igenom. På vänster sida av de nedre framtänderna :)

Loppissidor på Facebook kan vara riktigt bra att ha ibland :) Senast idag var jag och hämtade/köpte en Didrikssons overall till lillen, till vintern. Storlek 80 (oj, vad de verkar stora i storleken! Men, då kan han säkerligen ha den hela vintern också), svart, i toppenskick. Tydligen inköpt helt ny förra året, och enbart använd utav ett barn som inte kunde gå vid den tidpunkten. Super för mig och skrutt, då vi fick en sådan bra overall för en sådan billig peng. 300kronor fick jag ge för den, absolut överkomligt :) Hoppas vi han kommer gilla den sen när det blir dags att använda den också.

 

 

 

Åh, glömde ju skriva om ett framsteg som gjordes här igår! Lillen verkar ha blivit lite mer stabil, och efter att länge inte ha vågat släppa taget om någon av ens händer när han ska gå, så vågade han igår. Han gick nog ett par sisådär tre-fyra steg i alla fall, genom att enbart hålla i min ena hand. Det var lite vingligt, men det gick! Utan protester, utan att lägga sig ner på golvet direkt. Vanligtvis brukar han ju vilja direkt ner på golvet och krypa istället, om man försöker släppa ena handen. Underbart att se när han lyckas med något nytt, mammas duktiga pojke :)