Tydligen har jag inget liv utanför Julius. Eller ja, inget annat att prata om i alla fall. Vet inte om man ska se det positivt eller negativt, kanske är det lite utav bägge delarna?
Det är klart att jag älskar att vara med honom, större delen utav tiden åtminstone. Ibland vill jag ju ha lite vuxentid med, men sånt är det dåligt utav numera. När jag väl träffar andra vuxna (vilket är familj, känner knappt nån annan här direkt ju) så blir det lite lätt att jag pratar om Julius i alla fall. Vad pratade jag egentligen om innan han föddes? Innan jag blev gravid? Något måste jag väl haft att säga då med? Har jag blivit tråkig?