Lillen blir bara smartare och smartare. Det märks på honom att han förstår mer än vad han själv ibland verkar vilja ge sken utav. Det är en klipsk pojk den där. Om vi tar ett exempel: han går och drar i någon utav mina böcker i bokhyllan. Jag säger nej, och skakar på huvudet. Han gör något gulligt, som t.ex indianljud (det där då man öppnar munnen, gör ljud, och tar handen fram och tillbaka mot munnen för att framkalla ett varierat ljud) för att distrahera mig en stund. Så fort jag charmas och eventuellt tittar åt ett annat håll, är han på mina böcker igen. Proceduren upprepas några gånger.

 

Jag är rätt säker på att han förstår vad nej betyder vid det här laget. Han brukar ibland sluta med det han inte får göra, ett litet tag. På sistone känns det dock som han testar mig mer och mer. Vill inte sluta förrän jag kommer till honom och tar bort hans hand, alternativt flyttar på honom. Då kan han emellanåt gå tillbaks dit han var igen, och göra likadant. Proceduren kan upprepas ett par gånger.

 

Häromdagen hade vi även en lite intressant konversation. Ja, så intressant som den kan bli med en nio-månaders bebis. Ungefär såhär löd den: 

 

 

Undrar hur mycket han förstår egentligen?