Det är numera jag det. Trodde aldrig jag skulle kunna använda de orden om mig själv, trots alla svårigheter. Även om det varit väldigt mycket upp och ner, och jag ibland varit på vippen att lämna lillens pappa på grund av diverse saker, så har jag ändå någonstans hoppats och trott att det skulle lösa sig. Att saker skulle bli bättre. Jag har alltid velat, att när jag skaffar barn, så ska det vara för alltid så att säga. Resten av livet. Jag ville att mitt/mina barn skulle få en kärnfamilj och föräldrar som kom överens, som inte bråkade eller lät barnen komma emellan. Att eventuella syskon skulle ha båda föräldrarna gemensamma. (inget ont mot mina halvsyskon, de är lika mycket mina syskon ändå, men visst hade det varit roligare om vi alla fått växa upp tillsammans?)

 

Nu har alla de där drömmarna och förhoppningarna krossats för alltid. Det finns inget mer att göra just nu, ingen återvändo. Han förstörde tyvärr alltsammans. Varför? Bra fråga... Hur? Genom att ha haft en affär med en äldre kvinna (jag vet vem hon är, var hon bor mm, men så mycket detaljer tänker jag inte gå in på) i runt ett års tid. Från det att jag var höggravid med lillen. Plötsligt känns det som allt har varit en lögn hela tiden. Som vi aldrig var en familj från första början. Samtidigt har jag fått en förklaring på varför han inte verkade bry sig, eller verkade villig att försöka jobba på förhållandet. Varför ta den svåra vägen när man har någon annan som bor nära och villigt särar på benen utan att ifrågasätta någonting, eller ställa några som helst krav? Och hon, hon visste hela tiden att han hade sambo och bebis. Kalla, grymma människa som själv även hon borde veta bättre. Kallar sig för vänner...

 

Ja, jag har massor jag vill få ut egentligen, jag vill svära, jag vill skrika, jag vill skälla ut alla som vetat, men speciellt den där kvinnan. Tyvärr kan man inte alltid få som man vill. Väldigt sällan får man som man vill. Dessutom finns det folk som kommer störa sig på den del jag har delat med mig utav här redan. Sånt är för privat, man bör inte berätta för andra... Men jag mår skit, och jag vill få ur mig åtminstone delar av det hela. Jag kan visa den respekten att jag inte öser ur mig precis allt, men när jag själv inte fått den respekten att behandlas väl, så kan jag inte hålla inne allt. Det är ändå inte bara mitt liv som är förstört just nu, utan även lillens.

 

Bara hoppas jag lyckas lösa allt runtomkring nu.