Nog för att jag räknat med att man skulle få sova dåligt på nätterna, men hallå? Inte trodde jag att jag skulle känna mig så fruktansvärt sliten och väck. Jag har alltid sovit dåligt, speciellt sista månaderna utav graviditeten också. Ännu sämre sista veckorna, då sov jag knappt alls. Dock fungerade jag rätt normalt ändå, och lagade mat etc hemma. Därför trodde jag inte att det skulle bi alltfr jobbigt ändå.

Lillen sover två timmar i sträck på nätterna om jag har tur. Detta innebär att jag sover i intervaller om 1-1,5 timme ungefär, då jag inte kan somna om han fortfarande är vaken. Dessutom vaknar jag lite för honom, när han börjar gnälla i sömnen. Det är som om man har någon slags radar inom sig, som läser av hans behov. Det betyder inte att jag pigg och glad hoppar ur sängen för att byta blöja på honom eller sätta mig upp och amma honom. Det är mer jag som är zombie och försöker få honom att somna om lite. Eller så blir jag extra grinig på sambon för han snarkar så. Jag är definitivt INTE på bra humör i alla fall.

Längtar efter att lillen ska bli lite större. Få en lite mer vettig sömnrytm. Kunna sova åtminstone fyra-fem timmar i sträck, kanske lite längre ändå. I början kan man tydligen inte förvänta sig att bebisar sover längre än vad han nu gör. 

Well, han är åtminstone söt. Ler lite grann i slutet utav amningen.