Idag är min lille skrutt redan en hel månad. Känns både som att han kom häromdagen, och som att han alltid funnits hos mig. Tiden går snabbt, trodde inte man kunde läka såhär både fysiskt och psykiskt, men allt går framåt. Skrutten ler, skrattar lite lustigt, är jättestark i nacken och kan hålla huvudet uppe i runt en minut, pratar lite för sig själv, fokuserar och följer med blicken... Tänk hur snabbt sådant går, en vacker dag kommer jag vakna och upptäcka att han tar sin första promenad. Tänk vad mysigt! Fast det jag längtar mest efter just nu, är att få en ordentlig puss och kram från honom. Det, och att han börjar säga sådana där lustiga saker som små barn säger.

Ja, han kan skrika också. Och jag skrattade inte åt skriket, utan försökte få honom på bättre humör :)