Visst hade jag räknat med alldeles för lite sömn när bebis kommit. Tror att de flesta är väldigt medvetna om att man inte får sova lika mycket när man har en ny liten varelse hemma. En som har sina egna tider och även bestämmer resten utav familjens tider. Någon som vill ha mat och ny blöja med hyfsat jämna mellanrum. Någon som äter bra mycket oftare än en själv.

Men, så lite som jag fått, hade jag på sätt och vis ändå inte räknat med. Vissa dagar kan jag knappt stå upprätt, ögonen går i kors och huvudet bultar. Jag blir grinig, lättirriterad, slö och orkeslös. Känns som jag klagar på allt, och ibland blir jag rädd att det ska gå ut över lillen. Tidigare i denna veckan sov jag till exempel i snitt tre timmar/dygn. Jag trodde seriöst jag skulle bli galen! Sen fick jag förra natten någonstans mellan fem-sex timmar totalt (lillen sov första vändan nästan 4,5timme! Första och enda gången än så länge...) och kände mig nästan välsignad, fattade knappt att det var sant och kände mig en stund nästan helt utvilad. Men, inatt var det dags igen... Ingenting varar för evigt, och det blev runt två-tre timmars sömn igen. Då sambon är hemma idag, lämnade jag lillen till honom vid tio i åtta imorses, och sov ungefär 1,5 timme till. (sambon sover på soffan i vardagsrummet eftersom jag inte klarar av att han luktar massa rök, eller att han snarkar något öronbedövande och ger både mig & lillen ännu mindre sömn)

Jag hade inte räknat med mycket hjälp från sambon på nätterna, men någonstans hade man ju hoppats på mer... Han slocknar som en stock på kvällarna, och går sedan inte att väcka. De dagar han jobbar sover han runt sex-sju timmar i sträck, och när han är ledig; mellan åtta-tio timmar. Dessutom kan han ibland somna en stund på eftermiddagen, beroende på vad han gjort i övrigt. Jag tycker det känns fruktasvärt orättvist. Han säger bara att han "faktiskt jobbar om dagarna", precis som om det inte är ett mer än heltidsjobb att ta hand om lillen. Jag hade gärna jobbat lite jag med, men lillen behöver mig. Vet emellanåt inte vad jag ska ta mig till med det hela. Känner mig dessutom stressad för att inget blir gjort här hemma. Det är smutsigt, stökigt... Känns som jag ibland bara plockar och plockar men det inte blir någon skillnad. Han ser inte skiten på samma sätt som jag gör.

Önskar någon kunde komma och hjälpa mig. Antingen låta mig sova mer om nätterna, eller städa ordentligt. Har gått så långt att jag sa till sambon, att jag önskar mig en HELT städad lägenhet antingen till Alla Hjärtans Dag, eller i födelsedagspresent. Vilket som, bara det blir rent och utan saker liggandes överallt. Och då menar jag verkligen rent, är normalt mycket petigare med det än vad jag orkat de senaste månaderna. Uääääää, som lillen säger ibland!