Idag är en sån där dag. En fruktansvärt tråkig, grå dag. En dag då jag inte känner för att göra absolut någonting annat än att gömma mig nånstans. Krypa in under täcket och hoppas att ingen ser mig. Hitta ett eget hål, eller grottliknande ställe (utan fukt och kyla tack!) där ingen vet var man befinner sig. Bara slippa göra någonting. Slippa alla tankar, alla måsten.

Ja, kanske borde jag vara glad och lycklig osv, men är det mitt fel att det känns omöjligt? Måste verkligen alla vara på gott humör? Måste man vara helt superduperöverlycklig bara för att man har en sparkande bebis i magen? En bebis som jag emellanåt undrar hur jag ska orka ta hand om. Funderar över hur bra morsa jag kommer bli till egentligen? Jag är ju feg! Kan inte tjata på auktoriteter. Så om bebisen blir sjuk, vad gör jag då? Jag har ju aldrig ens lyckats få någon att ta mina bekymmer på allvar och jag är vuxen. Haft ont i ryggen halva mitt liv. Dåliga leder, höfter som hoppar ur led. Depressioner till och från sen jag var åtminstone tio år. Varit bulimiker, lidit av panikattacker och självmordstankar. Jag har jämt ont nånstans och ingen har någonsin tagit mig på allvar!

Åh, låt mig krypa in i ett hål där alla bekymmer bara försvinner, om så bara för en stund!