Inatt drömde jag återigen om vilket kön bebisen skulle ha. Denna gången var det en pojke, dock som alltid mer lik en flicka. Den var jätteliten som om den var några veckor tidig, och den pratade med mig. T.ex. sa den emot när jag pussade den (på pannan? kinden?) och klagade på sin mat. Skällde på mig när den inte kunde ta bröstet ordentligt. Gillade tydligen inte riktigt närhet (okej, det gör inte jag heller om jag inte känner personen riktigt väl).

På sistone har jag fyra gånger drömt om vad bebisen har för kön. Två gånger har det varit en flicka, två gånger en pojke. Förra gången jag drömde att det var en pojke hade den ändå ingen snopp. Mycket märkligt.

Ska jag vara helt ärlig, hoppas jag verkligen på att det är en flicka. En liten prinsessa. Då känner jag, att jag inte behöver skaffa fler barn om jag inte orkar. Så som jag känner nu under graviditeten vill jag inte blir gravid igen. Är det en pojke måste jag försöka åtminstone en gång till. Låter elakt, men jag måste väl få vara ärlig? Kommer säkert inte tycka mindre om den om den är en pojk, men jag vill ha massa rosa bebisgrejer! Sen är jag inte heller van vid småpojkar, jag är äldst utav fem systrar. Har en handikappad liten lillebror på 3,5 men hans mamma låter inte någon annan än hennes familj träffa honom. Vad gör man med en pojke? Hur uppfostrar man en sådan?

Önskar jag hade fått veta vad bebisen hade för kön när vi var på UL. Så kunde jag förberett mig bättre. Vara mer redo. Visserligen kan de säga fel ändå, men inte alltför ofta de gör det.