I måndags var jag på samtal på Auroramottagningen på Ryhov. Jag hann bli rätt nervös innan jag åkte dit och väl fick prata med barnmorskan som hade hand om samtalet. Funderade lite på att strunta i det, men det går ju inte. Förlossningen rör ju sig närmare och den kan jag inte bara strunta i. Med andra ord, var det bäst att gå på samtalet.

Hon var väldigt trevlig, barnmorskan som jag pratade med. Satt i drygt en timme och pratade på om det mesta förutom själva förlossningen, hur den ska vara. Vissa saker sa hon, att det kan man försöka ordna eller göra så mycket på ett visst sätt som möjligt, för att underlätta för mig. Personligen vet jag egentligen inte heller vad jag helst vill ha; en vaginal förlossning, eller kejsarsnitt. Jag känner liksom att bebisen inte har nåt rätt att vara där nere på mig. Att den tränger sig på, tvingar sig på mig. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det känns fruktansvärt obekvämt att behöva tänka att den vill ut där. Samtidigt skulle jag inte riktigt klara av ett kejsarsnitt heller, då man ju är tvungen att få en nål i ryggen för bedövning, samt ska vara vaken när de skär i en. Tänk om smärtlindringen inte verkar utan jag känner allt? Det är i alla fall inte många typer av piller som biter på mig, så tänk om det är samma sak där? Jag vill inte vara medveten om att de skär i mig. Att det är kladdigt och blodigt. Att de ska sy. Jag avskyr sprutor och nålar och har en historia av att svimma av sådant. Åh..!

Nu gled jag iväg en aning, men ska på nytt samtal igen nästa vecka. Tydligen försöka "rama in" min förlossning så mycket som möjligt så det blir mindre att tänka på. Får väl se om det hjälper, för än så länge har jag fortfarande panik...