Eftermiddagen igår blev trots allt rätt mysig och rolig. När det mer seriösa var avklarat, åkte jag och sambon ner till stan (eller ja, i princip i alla fall) för att äta lite ute. Fira att det här snart är över som han sa. Graviditeten alltså (jag trivs inte riktigt med det här). Resten har ju inte ens börjat egentligen...

Så, vi åkte till Dal Baffo, där det var helt tyst och stilla. Inte en enda annan besökare just då. Vi beställde varsin pizza och snacka om att det var mättande! Dock var den så god, att jag lyckades tvinga i mig nästan hela ändå. Resultatet? Jo, jag sitter och rapar. Igen. Och igen. Och några fler gånger. I princip varje gång tittar sambon lustigt på mig och vi börjar fnissa. Ser efter om servitrisen märker något. Om hon gjorde det, låtsades hon inte om det. Dock kan jag inte sluta rapa, det är bebisen som trycker upp luften på något vis. Vi fortsätter fnissa. Skrattar en hel del när vi gått därifrån.

Eftersom jag kände mig så onyttig efter att ha klämt i mig nästan en hel pizza, lyckas jag övertala sambon att vi ska promenera hem. Så långt vi orkar. Eller rättare sagt, så långt jag orkar. Jag fortsätter rapa, och vi har kul även åt andra korkade grejer. Skrattar och promenerar. Faktiskt hela vägen hem. På något vis orkade jag!

Dock känner jag helt klart av det hemma. Kan knappt gå uppför trapporna, utan sambon får knuffa på mig bakifrån med sin mage, haha! Väl hemma myser vi lite, och har fortfarande rätt roligt åt något. Idag minns jag inte vad, mer än att det var fåniga saker. Vi har båda rätt dålig humor... Dock var det ju faktiskt en trevlig eftermiddag i slutändan. Sånt behövs!