Ja, så igår var vi ju då på "studiebesök" på förlossningen. Kan inte direkt påstå att det lugnade ner mig alltför mycket. Allt såg så... Kliniskt ut. Det första jag lade märke till inne på förlossningsrummet var alla sladdar, slangar och apparater. Det första sambon lade märke till var färgen på väggarna. Jag kunde inte för allt i världen minnas vad det var för färg. Känns lite som att det säger det mesta om våra olika syner på saken. Han är kolugn och "vet" att det kommer gå bra. Jag är rätt säker på att jag kommer vara panikslagen.

Visst, de här Aurora-samtalen kanske har hjälpt till lite grann. Jag vet lite mer om vad jag har att vänta mig. Jag vet ungefär hur man hittar till förlossningen. Men jag är fortfarande inte lugn. Och inte är det någon idé med fler samtal innan det är dags. Vad mer kan de göra för mig liksom? Mina "önskemål" som vi gemensamt bestämt, är nedskrivna. Inga kvaddlar, ingen akupunktur, så få stick som möjligt överhuvudtaget. Måste de sticka mig, vill jag i princip inte veta det - visa mig inga nålar och säg inte till innan. Lugnt och tyst, jag blir stressad utav musik i sådana situationer, kan inte slappna av. Inga klipp, så få undersökningar som möjligt. Åh gud, jag vill egentligen inte ens tänka på det här!

Har en känsla av att jag kommer känna mig omyndigförklarad. Att beslut fattas över mitt huvud. Hur ska sabon kunna veta allt vad jag tänker? Han verkar sällan förstå sig på mina känslor alls, och så är det meningen att han ska fatta beslut om jag själv inte kan. Hur ska det här gå?

Tja, lustgasen verkar ju... Lustig i alla fall. Äcklig smak, känns ungefär som en nickokick kom jag fram till. Hur det nu ska hjälpa...