Ja, alltså, jag vet ju att jag oftast är rätt snäll. Lite jobbig ibland, men jag bryr mig om folk. Ändå känner jag mig som en fruktansvärd människa emellanåt. Just nu är det mest p.g.a bebisen i magen.

Jag oroar mig för ekonomin. För hur allt ska fungera i längden. För att bebisen ska bli olycklig i livet. Jag vill ju inte det, utan jag vill mitt barn det bästa i livet. Ändå, känner jag ibland att jag inte orkar. Att det här var fel tillfälle. Misstolka mig inte, jag vill inte göra mig av med lillfisen, men kanske skulle man väntat lite? Inte bara skaffa sig barn för att man börjar känna sig gammal och längtar? Visst kommer den få massa kärlek, det tvivlar jag inte på, men samtidigt... Kommer den få tillräckligt utav allt? Kommer den känna att den saknar något jämfört med sina vänner? Jag hoppas verkligen jag får tag på ett "ordentligt" jobb. Att allt löser sig på det ekonomiska planet.

---

Emellanåt blir jag dessutom trött på hur livlig bebisen är. Får panik för att den inte är lite mer still. Lite lugnare. Det kan kännas som den invaderat mig. Inte låter mig vara ifred. Jag vill absolut inte att den ska sluta göra väsen av sig helt, men kan den inte vara lite lugnare ibland? Den är så stor nu, och fortfarande fullt rörlig, men magen är inte hur stor som helst. Det blir trångt och en aning påfrestande när den verkligen verkar försöka göra kullerbyttor i vecka 38. Höll nästan på att börja gråta tidigare idag, just för att den var så galen.

Lill* vännen, kan du snälla göra som din mamma ber om ibland?

Usch, känner mig nästan som världens sämsta människa emellanåt.