För det första får ni ursäkta utseendet på inlägget. Anledningen till varför det ser
ut som det gör, kan ni läsa i förra inlägget. Kan någon hjälpa till med det, så tveka
inte att hojta till! Annars kommer alla inlägg i fortsättningen se skumma ut.

På bebisfronten börar jag nu få panik. Tänka att den aldrig tänker komma ut. Den
kanske inte vet hur man gör, eller vill bara inte. I vilket fall känns det som att jag
varit gravid halva livet och kommer få fortsätta vara det tills jag dör. Jag vet att det
är fullständigt orimligt, men så känns det.

Satt igår och googlade på överburenhet och risker med det samt igångsättning, och
kan ju inte direkt påstå att jag blev lugnare utav det. Oroar mig bara ännu mer nu.
Känner lite att jag vägrar att bli igångsatt eftersom jag är livrädd för nålar o.s.v.
Dock är det ju tydligen större risk att bebisen dör om den blir kvar därinne, så jag vet
inte hur jag ska göra. Kräva sövt kejsarsnitt? Känns nästan som det lutar mer ditåt,
dock vill jag ju inte behöva opereras heller. Tiden efteråt lär inte vara lätt även om
just förlossningen går lättare då. Ytterligare ett men, är att med igångsättning ökar
tydligen risken att man får avsluta med kejsarsnitt ändå. Vanligtvis ett vaket sådant.

Åh, jag fattar inte. Har varit nog så skönt att knappt känna av en enda
sammandragning under hela graviditeten, men nu undrar jag hur bra det varit
egentligen? Betyder det att min kropp inte vet hur den ska göra? Att det är något
som är fel? Jag har bekymrat mig så mycket över alla graviditetskrämpor jag haft, att
jag inte ens tänkt på det här förrän väldigt nyligen.

Bebis, kom ut! Hittar du ut?