Ännu ingen skymt utav bebis. Inte utanför magen i alla fall. Inuti är den som tokig frampå kvällskvisten. Ju senare det blir på dygnet, desto livligare blir bebis. Sparkar och slåss, vrider sig och gud-vet-vad. Jag kan inte längre ens hålla ordning på vad som är vilken kroppsdel! Fötterna är väl ungefär där de brukar, minst en utav dem i alla fall. Sen är jag osäker på om det är knän, armar, händer som sticker ut här och där i övrigt.

Får fortfarande sparkar på revbenen, men plötsligt kan det sticka upp något litet och smalt en bra bit upp, mitt på magen. Nästan en decimeter ovanför naveln. Antingen ligger bebisen med benen låååångt ifrån varandra i konstiga vinklar, eller så har den fruktansvärt långa armar. I alla fall om vi ska tro på att den är fixerad. Eller så har den femtielva armar och ben. Lite som den hinduiska gudinnan Kali. Hoppas dock på att bebisen är helt normal, det har sett bra ut på ultraljuden trots allt. Men det hade varit spännande att kunna se in därinne, vad som egentligen pågår.

Och sova...? Sova en hel natt hade varit helt underbart. Allt stör dock. Sambon som snarkar som sjutton emellanåt. Min blåsa som behöver tömmas stup i kvarten, men mest nattetid. Bebisen som sparkar som en galning när jag försöker sova. Luftuppstötningar, rapar och sånt. Jag får vara glad om jag lyckas sova två timmar i stöten. Hur ska man orka med förlossningen om man inte lyckas sova ordentligt innan? Knocka mig!

Bebisen?